Samlade

Klockan är ungefär 17.30 och hela familjen är äntligen samlad igen. Sigge står i duschen och tjuter av skratt, nån är där och busar med honom. Älskade fina ungar som så tydligt saknar varandra när de är isär.

Jag sitter här i stolen och har hällt upp ett glas rött. Vi skojar lite om hur mycket David ska våga dricka innan han börjar kräkas. Galghumorn är på topp i vanlig ordning. David mår bra som det är just nu, men han blev nedkräkt ett par gånger igår så frågan är hur länge det varar...

Jag känner mig så lättad. Det här är det enda viktiga, att ha familjen samlad. Samtidigt finns det en orolig skärva någonstans inne i lättnaden. En skärva som påminner hur skört allting kan vara De här episoderna med kräkningar och ambulans skakar alltid om. Samtidigt vet jag ju att även om det känns nog så dramatiskt när man är uppe i det, är det inte en fråga om liv eller död i egentlig mening. De finns de som genomgår enormt mycket värre saker med sina barn.

Men nu så tar även vi lite fredag. Tacksamma för varandra och friska barn. Tacksamma för att På Spåret är så lagom att slumra till.

Och tack till varm omtanke som skickas vis blogg, sms och fejan. Det är enormt skönt att veta att man inte är ensam när det blir lite tyngre en vanlig torsdags kväll.