Kommer han kräkas?

Han åt middag som vanligt. Låg förstås på två i socker innan, men det är ju inget ovanligt.

Vid kvällsmaten låg han på två igen. Dextro och så ville han sitta i mitt knä. Ville inte ha kvällsmat. Gick på toa och säger efteråt med ynklig röst att det gör fortfarande ont i magen.

Vis av erfarenhet ställer vi ner pumpen och inleder stora väntan. Han slocknade omedelbart när han hamnade i sängen. Rosa spannen på plats bredvid. Hur kan något så otäckt som en kräkspann vara rosa?!

Täta sockertagningar visar att han ligger kvar och surrar runt två. Trots att det nu är två timmar sen vi ställde ned den med 90%. Mer dextro och snart ett nytt stick. Nu senast 1,7 men nu fick han i sig saft i alla fall. Borde det inte vända nu? Nån gång måste ju sockret stiga. Kommer han plötsligt kräkas upp saften han fick i sig?

Lyckades precis somna en stund framför tv:n. Tänker att det är lika bra om det skulle bli ambulans färd i natt.

Plötsligt kommer David med pumpen i handen. Mitt i allt har Sigge kliat av sig nålen. Toppen. Vi måste sätta ny nål också. Förvisso skulle man ju kunna tycka att det är lika så gott att han inte får nåt insulin. Men då kommer snart insulinbrist och ketoner knackandes på dörren. Då blir det farligt på riktigt.

Toppen, verkligen.

En annan sorts hjälte.

Vi pratar ofta om våra barn med diabetes. Hur fantastiska de är. Hur mycket de klarar av och står ut med. Men syskonen då? Detta att alltid, i alla lägen, stå ett steg bakom. Vänta på sin tur. Vänta på att alla mer eller mindre akuta behov är lösta.

Särskilt tydligt blir det när man har en fantastisk, ansvarstagande storebror. En som dessutom har två mindre bröder med diabetes. Allt Rasmus gör påverkas av hänsyn till diabetesen. Jag skulle kunna räkna upp mängder av tillfällen då mitt hjärta blöder för även hans skull mitt i allt. Som den gången då han frågade om han verkligen fick ta en till kaka. Han var ju inte låg. Lilla hjärtat. Man måste inte ha diabetes för att få ta en kaka. Vad är det för omvända signaler vi skickar?

Aldrig någonsin klagar han. Eller protesterar. Eller säger - men, jag då? Vi försöker se honom, höra honom. Men jag förstår också att han ibland försvinner i behandlingen.

Så för att visa honom hur fin han är, valde vi att uppfylla en dröm. Att få åka till Paris. Så här är vi nu. Vi myser, pratar och promenerar. När andan faller på fikar vi. Och äter glass. Och godis som vi har (i mängder). Utan att kolla klockan eller fundera på vad någon annan behöver i form av mat eller socker.

Vi har det med andra ord härligt. Men visst tänker vi på dem där hemma. Inte minst Rasmus som flera gånger ringt hem för att berätta nåt alldeles särskilt för Viggo. Kärlek <3

Sockrad skidåkning

Det är snöigt, iskallt och alldeles alldeles underbart. Vi åker skidor, dricker varm choklad med vispad grädde och bara njuter. När vi gjort det några gånger om, lämnar vi barnen på rummet framför Playstation, går ner och sätter oss i baren och njuter av ett glas vin framför öppna elden.

Det blir helt enkelt inte bättre än så här. Alla är trötta nöjda och härligt avslappnade.

Mitt i allt är det bara den lilla detaljen med det hopplösa blodsockret. Det går inte att få till det. På dagarna växlar grabbarna mellan att ligga tokhögt av adrenalinkickarna, till att toksjunka lika fort. Vi försöker så gott vi kan hänga med i svängarna utan att korrigera allt för mycket eftersom vi inte kan förutse hur det blir nästa ögonblick.

Vi får bara acceptera att vi gör så gott vi kan, även om det inte blir helt bra sockermässigt. Det är ju bara en vecka...

För övrigt var första natten riktigt spännande. Pumparna var nedställda, trots det behövde Sigge banan klockan 22, 00 och 03. Annars brukar vi försöka att bara jobba med dextro och basal-ändringar på nätterna, men det räckte inte, med råge.

Helt klart en utmaning för mamman att släppa iväg fyra-åringen i skidskolan... Men det funkar jättebra! Jag (eller David) har pejling på var de är, när halva lektionen har gått grabbar vi tag i ungen vid liften och testar. Skidläraren är förstås utrustad med lågmedicin för säkerhets skull.

Så kära nån, hela tiden får vi både utmanas och utvecklas. Både små som stora.

Sälen med en twist

Sälen, säger jag bara! Sälen! Imorgon är det äntligen dags igen!

Ett problem har jag dock. Jag är ju så fruktansvärt rädd för kräk-sjuka. En riktigt emetofob är jag, och har alltid varit. Jag märker ju att min rädsla är helt oresonlig. Men så här var det redan innan jag fick barn med diabetes. I alla år har jag försökt intala mig att det är inte kul, men det ÄR inte farligt. Det har ju inte direkt blivit lättare med tanke på att Sigge fått åka ambulans minst en gång varje vinter pga det här. Så helst av allt skulle jag vilja låsa in mig och familjen så att vi inte ska utsättas för livets alla risker.

Mardrömmen är definitivt att någon ska bli sjuk nånstans på en fjälltopp långt ifrån ...allt. Men så försöker jag tänka logiskt. Tänka på att det finns läkare även på fjälltopparna. Att det i värsta fall finns ambulanshelikopter. Ja, det låter drastiskt men så här är det att vara fobisk och lagom manisk.

Men viktigaste av allt, jag VÄGRAR att låta detta stoppa mig från att göra det jag vill. Alltså åker vi år efter år. Och njuter förstås. Trots konstant oro. Trots nära-döden känslor om nån yppar det minsta om ont i magen.

Nu hjälper det inte att både Viggo och Sigge kräktes sista morgonen förra året. Men vi är helt hundra på att det var en följd av svält-ketoner. Båda hade över tre i ketoner men bra blodsocker. De hade helt enkelt gjort av med mer energi än vad de fick i sig. Så i år ska vi trycka i dem än mer kolhydrater med tillhörande insulin. Klart detta inte är metoden för alla diabetiker, men just våra grabbar tycks ju behöva ha det så!

Acceptens

Jag märker ju att jag tenderar att skriva vid den här tiden på morgonen. Men det har nog mycket att göra med att jag tycker så mycket om den här stunden. Den är varmt, det är lugnt och hela dagen ligger löftesrik framför mig. Kaffet är så gott och tidningen ännu oläst.

Jag har haft en äkta epiphany de senaste dagarna (tycker det är ett sånt vackert ord) Det betyder uppenbarelse/insikt, om jag fattat saken rätt.

Nu är vi bara några månader från fyraårs-dagen sen Sigges diabetes debut. Fyra år! Han var ju bara en liten talle som ännu inte hade börjat krypa. Han hade ju knappt hunnit utveckla sin personlighet och plötsligt var hela han bara diabetes. Varje gång jag lyfte upp honom kände jag hur pumpväskan skavde mellan oss. Som en konstant barriär och påminnelse. Sköterskan tyckte jag kunde ta av väskan ibland när vi skulle gosa.

David var föräldrarledig denna perioden. Så han blev snabbt experten på diabetesen. Så inte bara tyckte jag att jag inte kände Sigge, dessutom var jag nervös när jag skulle vara ensam med honom. Jag hade inte kontroll. Ännu värre blev det ett halvår senare när Viggo började med insulin. Det kändes som om det var Sigges fel, som om han dragit in det i huset.

Jag kommer inte ihåg när Sigge började krypa. Jag har ingen aning när han började gå. Jag minns bara diabetes.

Så mycket sorg och ilska. Som jag fått hjälp att bearbeta.

Nu blev det en lång omväg. Det jag skulle berätta om var ju min epiphany. Min insikt att diabetesen faktiskt inte tar så stor PLATS längre. Den är alltid alltid där. Jag behöver alltid ta hänsyn till den. Men den skriker inte längre åt mig.

När jag tänker på vår sommarsemester kommer jag ihåg alptoppar, poolbad och glasspauser. Det är inte DIABETESEN jag kommer ihåg. Jag tror inte att det går att beskriva vidden av den här insikten!!

Anledningen till detta är ju mina tre fantastiska grabbar som visar vägen. Som lever här och nu, med en total acceptens över livet och dess utmaningar. Som ändå alltid hittar utrymme för skratt, lek och bus. Blandat med en sund kompott av både trots och bråk. Precis som det ska vara med andra ord.

Otillräcklig

Idag känner jag mig trött och lite ledsen. Otillräcklig. Varje morgon är det så mycket som ska tänkas på innan dagen ens har börjat. Så mycket saker som respektive barn ska ha med. Sockermätare, dextrosol. Finns det digestive och extra stickor? Äpple i bitar till Viggo och några rader i boken till fröken om hur morgonen har varit. Samtidigt som det vanliga klädracet som alla familjer har varje morgon. Mössa vantar och halsduk på plats. Var är överdragsbyxorna?

Och så allt utöver det. Igår skulle Rasmus ha med sig varm choklad och pulka. Hjälm. Glasburk och tändsticksask och ljus till pysslet. Tennisracket och tillhörande kläder. Fruktfika. Var är tennis skorna?

Idag skulle Viggo också ha glasbruk. Och Rasmus ha med sig lucia-fika. Och så var vi på Sigges lucia firande på dagis. Var är tomte-dräkten?

Inte fick Viggo med sig nån glasburk. Rasse fick en lussekatt men ingen julmust. Det känns som om jag inte räcker till. Mina barn är det enda som inte har glasburk eller julmust känns det som. Jag önskar att det enda jag behövde komma ihåg var glasburk, julmust och pulka. Men efter att fått med sockermätare och dextrosol finns inte så mycket plats till allt det där vardagliga.

Alltså, jag förstår att de flesta familjer har sina egna versioner av jobbiga morgnar. Jag behöver bara få tycka lite synd om mig själv en liten stund tror jag.  Solen skiner ute och det är en vacker vinterdag. Det kommer snart kännas bättre.

En vanlig morgon

Vaknar av klockans mjuka ringande. Drar på mig ett par minuter innan jag går upp. Ser genom fönstret att det kommit mer snö under natten. Gläder mig åt detta där jag ligger i värmen. Hör hur Viggos sensor tjuter. Studsar dit och kramar igång honom och stänger av larmet. Låg förvarning, men ett socker på 5,1. Perfekt så här innan frukost. Hör Rasmus väckarklocka. Förbereder frukost. Tänder ljus, Mysfaktorn är hög. Hjälper/tjatar iväg mina stora killar. De är bedårande söta när de sen går iväg sida vid sida i snön. Många förmaningar att inte fastna i en snöhög nånstans. Sätter mig vid kaffet och  tidningen för att fortsätta morgonmys.

Sigge kommer ner. "Mamma-nålen har lossnat av." Snabbt socker och ketoner. 18 i bs och 3,1 i ketoner. Plockar fram för att förbereda nålbyte när telefonen ringer. Kräksjuka på dagis. Snabb omplanering på stående fot så Sigge får vara hemma idag.

När jag står och pratar med dagis ser jag nåt jag inte hade velat se på bordet. Viggos sockermätare. Skit också. Snabbt samtal till skolan. Ligger extramätaren där? Gör den som tur är. "Men här finns ingen stickare" Skit igen, har ingen lust att klä på mig och Sigge för att åka ned med en nu när vi ska vara hemma idag. "Jo, men förresten, här ligger en ny i förpackning." Snabb genomgång för att fylla på kassetten med nålar.

Återvänder till nålbyte, lite extra jobbigt eftersom Sigge inte mår något vidare. Vräker på med insulin. Sigge vill absolut ha frukost, jag hade helst velat vänta eftersom jag är livrädd att han ska kräkas upp allt pga ketonerna. Han äter och vi småpratar.

Lugnet lägrar sig, jag fyller på nytt kaffe och tittar ut på snön som trillar ner. Känner hur myser kryper tillbaka i själen. Ska nu läsa färdigt min tidning. Ska bara gå och stänga av Sigges sensor som fått spel av morgonens socker svängningar.