Acceptens

Jag märker ju att jag tenderar att skriva vid den här tiden på morgonen. Men det har nog mycket att göra med att jag tycker så mycket om den här stunden. Den är varmt, det är lugnt och hela dagen ligger löftesrik framför mig. Kaffet är så gott och tidningen ännu oläst.

Jag har haft en äkta epiphany de senaste dagarna (tycker det är ett sånt vackert ord) Det betyder uppenbarelse/insikt, om jag fattat saken rätt.

Nu är vi bara några månader från fyraårs-dagen sen Sigges diabetes debut. Fyra år! Han var ju bara en liten talle som ännu inte hade börjat krypa. Han hade ju knappt hunnit utveckla sin personlighet och plötsligt var hela han bara diabetes. Varje gång jag lyfte upp honom kände jag hur pumpväskan skavde mellan oss. Som en konstant barriär och påminnelse. Sköterskan tyckte jag kunde ta av väskan ibland när vi skulle gosa.

David var föräldrarledig denna perioden. Så han blev snabbt experten på diabetesen. Så inte bara tyckte jag att jag inte kände Sigge, dessutom var jag nervös när jag skulle vara ensam med honom. Jag hade inte kontroll. Ännu värre blev det ett halvår senare när Viggo började med insulin. Det kändes som om det var Sigges fel, som om han dragit in det i huset.

Jag kommer inte ihåg när Sigge började krypa. Jag har ingen aning när han började gå. Jag minns bara diabetes.

Så mycket sorg och ilska. Som jag fått hjälp att bearbeta.

Nu blev det en lång omväg. Det jag skulle berätta om var ju min epiphany. Min insikt att diabetesen faktiskt inte tar så stor PLATS längre. Den är alltid alltid där. Jag behöver alltid ta hänsyn till den. Men den skriker inte längre åt mig.

När jag tänker på vår sommarsemester kommer jag ihåg alptoppar, poolbad och glasspauser. Det är inte DIABETESEN jag kommer ihåg. Jag tror inte att det går att beskriva vidden av den här insikten!!

Anledningen till detta är ju mina tre fantastiska grabbar som visar vägen. Som lever här och nu, med en total acceptens över livet och dess utmaningar. Som ändå alltid hittar utrymme för skratt, lek och bus. Blandat med en sund kompott av både trots och bråk. Precis som det ska vara med andra ord.