Sol i sinne

Känner mig trött idag. Inte ledsen, utan bara trött.Tyvärr tenderar ju de två att hänga ihop i alltför stor utsträckning. Idag är det mer året-är-äntligen-slut-och-nu-behövs-verkligen-semester-trött. Alltså egentligen en ganska belåten trötthet. Med insikten om att nu ska vi tillbringa hela tre veckor tillsammans. Finns inget bättre! Dessutom med bonusen att vi ska två veckor till solen med goda vänner. Lite tidigt för semester kan tyckas, men nu är det som sagt dags. Vi ORKAR helt enkelt inte mer. Mitt i allt kan jag inte annat än att känna hur lyckligt lottad jag är. Tänk att få vara gift med sin allra, allra bästa vän. Den person som man har absolut störst behov och vilja att få vara med. Och så våra tre anmärkningsvärda grabbar. Som kan göra mig så arg. Så trött. Så förbannad. Samtidigt som de får mitt hjärta att göra volter i ren glädje, stolthet och kärlek. Klart att alla föräldrar känner på samma sätt, men jag kan inte låta bli att förundras över att just JAG får vara mamma till de här pojkarna.

Så vad spelar lite skitdiabetes för roll? Den definierar ju inte vilka vi är. Jag tror ju fortfarande på att det finns en mening med allt som händer. Det är min tröst i tillvaron. Även om det finns så himla mycket där ute som jag har svårt att se en mening med. Men jag tror att meningen fortfarande finns där, i slutändan. Faktum är att jag skulle tycka det vore värre om allt bara vore en slump.

När jag då har känt mig så där härligt kärleksfull, så hoppar jag raskt över till praktikaliteter. Men är inte det vårt liv i ett absolut nötskal...? Det gick bra hos Gun häromdagen. Sigges hba1c hade blivit lite lägre, vilket naturligtvis kändes jättebra. Vi hittade ett par svackor under dygnet som förhoppningsvis ska hjälpa oss åt rätt håll när vi nu åtgärdat dem. Vad det gäller Viggo kan vi inte annat än att konstatera att han behöver mer insulin. Men vi var helt överrens med Gun att vi verkligen hoppas ta oss igenom sommaren innan det blir pump-dags. Inte att vi kan göra nåt för att påverka, annat än vad vi redan gör...

Alltid lika skönt att ha varit på mottagningen. Gun som verkligen hör oss. Tar in vad vi säger och kommer med konstruktiva råd. Samtidigt som hon bekräftar att vi är på rätt väg. Man går alltid därifrån och känner sig stärkt i sin roll som förälder.

Vovvan gjorde just glädjeryck på nedervåningen. Runt i hallen, upp i soffan, tillbaka och sladdar i hallen. Samtidigt som hon avger små glädjetjut. David har alltså kommit hem. Tur att vovvan utgör schysst välkomstkommite så jag inte behöver göra det. Skulle nog se ganska kul ut! Vet att maken har skumpa med för att fira in semester. Ska nog dra mig nedåt:) Ha en fin kväll mina vänner!