Men hemma är trots allt fullkomligt bäst. Även om man ibland kan behöva lämna hemmet för att åter igen kunna uppskatta det. Ibland är det lätt att tappa bort sig bland tvätthögar och änglatofflor.
Måste bara börja med en sak. Anledningen till att vi valde att ställa upp i Apotekets tidning var i själva verket två- dels tycker vi det är viktigt att öka kunskapen om sjukdomen, men dels också kunna berätta för andra familjer som också lever med sjukdomen, att så här lever vi. Och vi lever faktiskt ett gott liv! Det är viktigt att vi familjer med diabetes kan hjälpas åt med tips, råd och bara kunna stötta varandra i situationen som vi delar. Därför tycker jag att det är så hemskt roligt att några hittat hit via artikeln. Ni är jättevälkomna!
Hursomhelt, så har vi då återvänt från Mallorca. Lite lagom solbrända och man(j)ana i själen (det ska egentligen vara en sån där kulig liten spanska filur över n, men jag vet inte hur man får till det!) Mycket sol, bad, mat och vin har det varit. Och så våra fina vänner förstås. I mars var det ju två år sedan Sigge var först ut med att debutera. Men jag kan tycka att jag fortfarande strävar efter någon sorts normalitetskänsla. Ibland får man jobba lite hårdare än annars. Men det är så skönt att känna att det faktiskt GÅR att åka utomlands. Det finns faktiskt en väldans massa saker som faktisk fortfarande GÅR att göra. Men visst kan planeringen inför kännas nästintill överväldigande emellanåt. Bara detta att få med sig alla diabetes atteraljer. Till pumpen, till sprutorna etc etc. Allt från det livsviktiga insulinet till småsaker som extra batterier. Och fika om vi skulle bli ståendes någonstans.Och så oron för att det ska komma bort nånstans. Alltså packa dubbelt i olika väskor. Men som sagt. Det går ju!! Sen en annan sak, jag försöker att tänka, det finns ju faktiskt diabetiker även på Mallorca...!
Nu var det ju andra året som vi gjorde den resan, så lite lugnare var vi nog trots allt i år. Förra året fick ju Sigge dessutom någon otäck magåkomma. Allt bara rann ur honom. Det säger ju sig självt att det inte var skit(!)kul. Av med pumpen, langade i allt sött som vi kunde hitta, ändå kunde vi inte få honom att stiga från 2. Men så ringde vi efter en läkare som kom till rummet inom en timma, Sigge fick nåt stoppande och så fick vi så småningom ordning på det hela. Så enkelt egentligen. Men visst, till viss del gick jag runt och nojjade en del nu i år, och vrålade spotta så fort Sigge tog en stor munfull med vatten ur poolen.
Så jag måste faktistk säga att hemkomsten och den vanliga semesterkänslan blandas med en stolt känsla av att vi klarade det!
Hej!
SvaraRaderaHar varit intressant att få läsa inläggen om er resa. Ja, vi har lite mer att tänka på som diabetesfamiljer. Men det är skönt att läsa att det trots allt funkar bra för er. Jag vet inte om det är någon hjälp, men jag har ju precis som min dotter typ 1 och jag har luffat runt i Brasilien och Asien med diabetes och inte haft vare sig kanyler eller insulin men ändå löst situationen. Det ordnar sig alltid. :-)