Jävla skämt

Faktiskt. Oftast brukar jag försöka hålla någon sorts positiv anda. Men just nu känns det som ett jävla skämt. När jag har tillbringat senaste dryga timman åt att få upp Viggos socker. Dextro. Banan. Mer saft. Och sensorn som bara laggar. Massa extra stick i tån för att se att nåt måste ju hända. Till slut började sockret stiga sakta men säkert. Sensorjäveln laggade förstås fortsatt. Mer oro, nya stick, ny kalibrering. Så plötsligt- seger! Bra bs, sensorn ikapp. Lutar mig tillbaka. Fluffar till kuddarna. Drar täcket om mig. Konstaterar att hela huset sover.

Då. Precis då. Tjuter Sigges larm. Han ligger fortfarande högt trots att han fick insulin för en timma sen. Så lite basalhöjning och mer bolus på det. Och inser att sömnen inte var min att erövra riktigt än. Så här ligger jag. Klarvaken och allmänt lurad på sömn.

Balja kaffe

Tredje natten på raken som Viggo ligger högt och totalt omöjlig att få ned. En gång timma vaknar jag av larmets tjutande. Puttar på mer insulin och ber en bön. Förstår inte detta att han blir så resistent nattetid. Insulinet biter bara inte. Det känns som om det bara är vatten i pumpen.

Vaknade halv nio och kände mig kräkfärdig av trötthet. Tänkte ett kort ögonblick ställa in dagens utflykt. Men insåg oxå att inget gott kommer ur av att sitta här trött o gnällig. Av någon underlig anledning tycks mina kära avkommor och deras fantastiska känslospröt märka det på direkten. Lustigt nog framkallar det inte deras godaste sidor....

Så strax beger vi oss. Lite bowling, tjöt och en balja kaffe med ett gäng som både mamman och barnen uppskattar lika mycket!

Kommer jag dö?

Egentligen önskar jag att Viggo hade sagt så istället. Kommer jag dö. Då hade jag kunnat svara "du kommer naturligtvis inte dö".

Men det var inte så det var. Efter en lång härlig ledig dag tillsammans signalerade Viggo redan när han skulle lägga sig att det var nåt. Mamma jag vill ligga hos dig. Så jag, David och Viggo knölade ner oss tillsammans i dubbelsängen där på landet. När vi alla ligger där inbäddade i somriga semesterkänslan säger Viggo plötsligt, helt casual som om han egentligen inte bryr sig om svaret "tänk om det var en myt att man kan dö av diabetes".

Min kloka fina unge med stora tankarna. Inte kan jag ljuga honom rätt upp i ansiktet och säga att visst är det en myt.

Istället höll vi i honom. Försökte omsluta honom med närhet och kärlek. Samtidigt som vi pratade om att man kan dö av diabetes. Vi pratade om att genom att ta hand om sig minimerar man riskerna för följdsjukdomar. Vi pratade om hur vi gör ett fantastiskt teamwork i att skapa bästa förutsättningar för ett långt liv.

Jag önskar att det var hela sanningen. Tyvärr är det inte så enkelt. Men det var det Viggo fick höra denna kvävande heta sommarkväll.

Kära nån vad jag funderat i efterhand på om vi borde gjort annorlunda. Sagt annorlunda. Borde vi ha ljugit? Men samtidigt tror jag ändå att det var rätt. För just Viggos del. Han förtjänar respekten i ett ärligt svar. Problemet ligger nog egentligen i att ingen föräldrar vill behöva säga till sig barn att de kan dö av sin sjukdom.

Endokrin

Känner mig lite mosig efter att Viggos larm tjutit en gång/timman hela natten. Illamående av trötthet kanske egentligen säger mer om hur jag känner mig idag. Därmed minskar motståndskraften. Det som egentligen inte är ett problem känns plötsligt riktigt besvärligt.

Vi var ju på vårdcentralen med Viggo förra veckan. Läkaren ringde efter någon dag och pratade om heltokiga värden. Han hade redan innan samtalet med mig pratat med endokrin på östra som skulle ta över bollen. Endokrin hade i sin tur omedelbart bollat över till diabetesmottagningen. Mottagningen ringde mig och hade med skohorn hittat en tid till dr. G. Snurr snurr. Jag kände ändå bara lättnad att vår trygghetszon skulle lösa allt och få ordning på torpet.

Men nu ringer endokrin. De vill visst träffa oss. Framför allt vill de ta nya prover. Så på nåt vis får vi få rodda ihop så älskade ungen får komma upp och leka nåldyna idag, på det blir det läkarbesök imorgon.

Som sagt, hade suttit fint med lite sömn innan så jag hade haft bättre skyddsrustning på.

Nattligt nålbyte

Viggo har legat ganska fint under eftermiddagen. När grabbarna kom hem från skolan började vi så smått känna av semestern som hägrar runt hörnet. Bara ett par dagar kvar på denna sista vecka innan sommarlovet tar vid. Dessutom antydan till sommarvärme och glass på altanen med en kär vän. En eftermiddag som inte lämnade nåt att önska helt enkelt.

Men så på kvällen började han stiga. Vi la både temp basal och korr bolus. Väntade. Ny temp basal och ny bolus. Trots detta har han stadigt legat på 14-17 i bs hela tiden. Nu är klockan exakt 00:52. För sisådär 15 minuter sen tänkte jag att det är lika bra att byta nål. Det känns inte bra, att han inte alls sjunker trots allt insulin.

Preppar och förbereder. Håller handen alldeles ovanför magen och hinner tänka: "så sjukt egentligen. Här står jag mitt i natten och ska trycka in en nål i magen på min sovande unge."

Trycker till. Lika bra att göra det snabbt. Viggo kryper ihop och kvider till. Jag stryker honom över kinden tills jag märker att det känns bra igen och han faller helt tillbaka i sömnen. Det är ändå en lättnad att han inte kommer ihåg ett sånt här nattligt nålbyte.

Nu ligger jag här och väntar och hoppas på att mitt eget sömntåg ska komma alldeles snart. Och att Viggos socker ska sjunka så vi alla får sova.

Pressat

Det märks att Sigges kropp tömde alla reserver igår. Idag ligger han pressat. Sjunker fort och orimligt mycket. Han har redan fått ett par glas saft nu under förmiddagen. Så idag blir en lugn dag utan alltför mycket fysisk aktivitet...

Efteråt

Efteråt hinner man tänka så himla många "tänk om". Det var precis lika dant när Viggo hade haft sin kramp. Kan man gradera olika saker i helvetet? Nu var jag trots allt så innerligt tacksam att vi lyckades häva detta innan det gick över i kramp. Utan att vi behövde ringa ambulans.

Men hur ska vi göra nu? Ska vi leva annorlunda. Ska vi göra allt på annat sätt? Hur ska jag någonsin kunna släppa någon av pojkarna ifrån mig. Vare sig ett ögonblick eller en livstid. Hur ska jag kunna låta någon annan utsättas för risken att hamna i detta med mina barn. Släkt och familj? Skolpersonal? Storebror?!

Så klart vi inte kan göra annorlunda. Vi måste fortsätta leva livet. Låta pojkarna leva livet. Utvecklas, utmanas, bli större och självständiga. Jag känner ju som sagt igen känslorna. Vet att den akuta känslan av sorg och oro lägger sig.