Tredje natten på raken som Viggo ligger högt och totalt omöjlig att få ned. En gång timma vaknar jag av larmets tjutande. Puttar på mer insulin och ber en bön. Förstår inte detta att han blir så resistent nattetid. Insulinet biter bara inte. Det känns som om det bara är vatten i pumpen.
Vaknade halv nio och kände mig kräkfärdig av trötthet. Tänkte ett kort ögonblick ställa in dagens utflykt. Men insåg oxå att inget gott kommer ur av att sitta här trött o gnällig. Av någon underlig anledning tycks mina kära avkommor och deras fantastiska känslospröt märka det på direkten. Lustigt nog framkallar det inte deras godaste sidor....
Så strax beger vi oss. Lite bowling, tjöt och en balja kaffe med ett gäng som både mamman och barnen uppskattar lika mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar