Faktiskt. Oftast brukar jag försöka hålla någon sorts positiv anda. Men just nu känns det som ett jävla skämt. När jag har tillbringat senaste dryga timman åt att få upp Viggos socker. Dextro. Banan. Mer saft. Och sensorn som bara laggar. Massa extra stick i tån för att se att nåt måste ju hända. Till slut började sockret stiga sakta men säkert. Sensorjäveln laggade förstås fortsatt. Mer oro, nya stick, ny kalibrering. Så plötsligt- seger! Bra bs, sensorn ikapp. Lutar mig tillbaka. Fluffar till kuddarna. Drar täcket om mig. Konstaterar att hela huset sover.
Då. Precis då. Tjuter Sigges larm. Han ligger fortfarande högt trots att han fick insulin för en timma sen. Så lite basalhöjning och mer bolus på det. Och inser att sömnen inte var min att erövra riktigt än. Så här ligger jag. Klarvaken och allmänt lurad på sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar