Efteråt hinner man tänka så himla många "tänk om". Det var precis lika dant när Viggo hade haft sin kramp. Kan man gradera olika saker i helvetet? Nu var jag trots allt så innerligt tacksam att vi lyckades häva detta innan det gick över i kramp. Utan att vi behövde ringa ambulans.
Men hur ska vi göra nu? Ska vi leva annorlunda. Ska vi göra allt på annat sätt? Hur ska jag någonsin kunna släppa någon av pojkarna ifrån mig. Vare sig ett ögonblick eller en livstid. Hur ska jag kunna låta någon annan utsättas för risken att hamna i detta med mina barn. Släkt och familj? Skolpersonal? Storebror?!
Så klart vi inte kan göra annorlunda. Vi måste fortsätta leva livet. Låta pojkarna leva livet. Utvecklas, utmanas, bli större och självständiga. Jag känner ju som sagt igen känslorna. Vet att den akuta känslan av sorg och oro lägger sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar