Acceptens

Jag märker ju att jag tenderar att skriva vid den här tiden på morgonen. Men det har nog mycket att göra med att jag tycker så mycket om den här stunden. Den är varmt, det är lugnt och hela dagen ligger löftesrik framför mig. Kaffet är så gott och tidningen ännu oläst.

Jag har haft en äkta epiphany de senaste dagarna (tycker det är ett sånt vackert ord) Det betyder uppenbarelse/insikt, om jag fattat saken rätt.

Nu är vi bara några månader från fyraårs-dagen sen Sigges diabetes debut. Fyra år! Han var ju bara en liten talle som ännu inte hade börjat krypa. Han hade ju knappt hunnit utveckla sin personlighet och plötsligt var hela han bara diabetes. Varje gång jag lyfte upp honom kände jag hur pumpväskan skavde mellan oss. Som en konstant barriär och påminnelse. Sköterskan tyckte jag kunde ta av väskan ibland när vi skulle gosa.

David var föräldrarledig denna perioden. Så han blev snabbt experten på diabetesen. Så inte bara tyckte jag att jag inte kände Sigge, dessutom var jag nervös när jag skulle vara ensam med honom. Jag hade inte kontroll. Ännu värre blev det ett halvår senare när Viggo började med insulin. Det kändes som om det var Sigges fel, som om han dragit in det i huset.

Jag kommer inte ihåg när Sigge började krypa. Jag har ingen aning när han började gå. Jag minns bara diabetes.

Så mycket sorg och ilska. Som jag fått hjälp att bearbeta.

Nu blev det en lång omväg. Det jag skulle berätta om var ju min epiphany. Min insikt att diabetesen faktiskt inte tar så stor PLATS längre. Den är alltid alltid där. Jag behöver alltid ta hänsyn till den. Men den skriker inte längre åt mig.

När jag tänker på vår sommarsemester kommer jag ihåg alptoppar, poolbad och glasspauser. Det är inte DIABETESEN jag kommer ihåg. Jag tror inte att det går att beskriva vidden av den här insikten!!

Anledningen till detta är ju mina tre fantastiska grabbar som visar vägen. Som lever här och nu, med en total acceptens över livet och dess utmaningar. Som ändå alltid hittar utrymme för skratt, lek och bus. Blandat med en sund kompott av både trots och bråk. Precis som det ska vara med andra ord.

Otillräcklig

Idag känner jag mig trött och lite ledsen. Otillräcklig. Varje morgon är det så mycket som ska tänkas på innan dagen ens har börjat. Så mycket saker som respektive barn ska ha med. Sockermätare, dextrosol. Finns det digestive och extra stickor? Äpple i bitar till Viggo och några rader i boken till fröken om hur morgonen har varit. Samtidigt som det vanliga klädracet som alla familjer har varje morgon. Mössa vantar och halsduk på plats. Var är överdragsbyxorna?

Och så allt utöver det. Igår skulle Rasmus ha med sig varm choklad och pulka. Hjälm. Glasburk och tändsticksask och ljus till pysslet. Tennisracket och tillhörande kläder. Fruktfika. Var är tennis skorna?

Idag skulle Viggo också ha glasbruk. Och Rasmus ha med sig lucia-fika. Och så var vi på Sigges lucia firande på dagis. Var är tomte-dräkten?

Inte fick Viggo med sig nån glasburk. Rasse fick en lussekatt men ingen julmust. Det känns som om jag inte räcker till. Mina barn är det enda som inte har glasburk eller julmust känns det som. Jag önskar att det enda jag behövde komma ihåg var glasburk, julmust och pulka. Men efter att fått med sockermätare och dextrosol finns inte så mycket plats till allt det där vardagliga.

Alltså, jag förstår att de flesta familjer har sina egna versioner av jobbiga morgnar. Jag behöver bara få tycka lite synd om mig själv en liten stund tror jag.  Solen skiner ute och det är en vacker vinterdag. Det kommer snart kännas bättre.

En vanlig morgon

Vaknar av klockans mjuka ringande. Drar på mig ett par minuter innan jag går upp. Ser genom fönstret att det kommit mer snö under natten. Gläder mig åt detta där jag ligger i värmen. Hör hur Viggos sensor tjuter. Studsar dit och kramar igång honom och stänger av larmet. Låg förvarning, men ett socker på 5,1. Perfekt så här innan frukost. Hör Rasmus väckarklocka. Förbereder frukost. Tänder ljus, Mysfaktorn är hög. Hjälper/tjatar iväg mina stora killar. De är bedårande söta när de sen går iväg sida vid sida i snön. Många förmaningar att inte fastna i en snöhög nånstans. Sätter mig vid kaffet och  tidningen för att fortsätta morgonmys.

Sigge kommer ner. "Mamma-nålen har lossnat av." Snabbt socker och ketoner. 18 i bs och 3,1 i ketoner. Plockar fram för att förbereda nålbyte när telefonen ringer. Kräksjuka på dagis. Snabb omplanering på stående fot så Sigge får vara hemma idag.

När jag står och pratar med dagis ser jag nåt jag inte hade velat se på bordet. Viggos sockermätare. Skit också. Snabbt samtal till skolan. Ligger extramätaren där? Gör den som tur är. "Men här finns ingen stickare" Skit igen, har ingen lust att klä på mig och Sigge för att åka ned med en nu när vi ska vara hemma idag. "Jo, men förresten, här ligger en ny i förpackning." Snabb genomgång för att fylla på kassetten med nålar.

Återvänder till nålbyte, lite extra jobbigt eftersom Sigge inte mår något vidare. Vräker på med insulin. Sigge vill absolut ha frukost, jag hade helst velat vänta eftersom jag är livrädd att han ska kräkas upp allt pga ketonerna. Han äter och vi småpratar.

Lugnet lägrar sig, jag fyller på nytt kaffe och tittar ut på snön som trillar ner. Känner hur myser kryper tillbaka i själen. Ska nu läsa färdigt min tidning. Ska bara gå och stänga av Sigges sensor som fått spel av morgonens socker svängningar.

Tankar så här på morgonen

Jag märker att jag tenderar till att inte skriva när jag mår bra, vilket ju är synd. Jag och mitt liv är ju så mycket mer än dåliga dagar. Visst är det ibland galet, knäppt och kaotiskt. Men det är ju i lika delar varmt,härligt och kärleksfullt. Nä, inte lika delar. Den andra hälften överväger långt.

Det som dock är konstant är ju dock socker-kampen. Och sockermässigt har den här hösten varit värre än någonsin. Två hemska hbA1c för en månad sen. Sämre värden än någon gång under dessa åren. Naturligtvis en fortsatt stöttande dr. Gun som klappade på oss och bekräftar att vi faktiskt gör så gott vi kan. Men klart att man börjar undra när inte bara värdet är hemskt för en av dem, utan båda två. Då känns som nåt fundamentalt fel. Men vi trixar och justerar, nästa vecka ska vi tillbaka på ett tidigt återbesök för att se om det går åt rätt håll. Och visst märks det att det blivit lite bättre. Men fortfarande har vi vissa hemska dagar. Igår till exempel, vaknade Viggo med ett socker på 20 och hade 3 i ketoner. Då är det ju bara att ta ett djupt andetag och bara göra. Viggo själv blir hemskt stressad över ketonerna sen de gånger han kräkts av dem, han är livrädd att det ska ske igen.

Viggo för övrigt. Han har ju snart gjort sin första termin i förskoleklassen. Helt nyligen började en ny resursperson. Eller elevassistent som de kallar henne. Den här människan är HELT fantastisk. En härlig tjej med glimten i ögat, själv diabetiker sen många år. Undersköterska, jobbat med barn i olika sammanhang men tycker nu att hon fått ett drömjobb! Hon har nyligen fått pump. Jag frågade Viggo om den är lika som hans. Nä- den är rosa, fick jag till svar.

Hon uppmuntrar honom att tänka själv och ta egna beslut. När de hade olika förslag på dosering häromdagen fick han bestämma. Precis som vi gör hemma. Hon vill att det ska bli rätt, men vet också att det inte är katastrof om det nån gång blir tokigt.

Hon är verkligen Guds svar till diabetiker-föräldern och vi känner att vi har haft en enorm tur!

Ibland läser jag på olika forum om trötta ledsna föräldrar som frågar när det blir bättre. Det finns väl egentligen inget färdigt svar på det. Visst har det funnits tillfällen då jag ställt mig samma fråga. Men samtidigt för mig har det gjort skillnad att acceptera att vi lever så här. Visst är "välkomna" fel ord. Men hur är det där talesättet om att hålla fienden nära? Jag kan ju inte göra nåt åt detta. Då kräver det mer energi att vara arg, ledsen och förbannad. Så jag försöker verkligen känna att jag får lov att bryta ihop en liten stund emellanåt. Men sen måste jag gå vidare utan att fastna i det. För i så fall går jag under på allvar.

Nåja, det var morgonens djupa och filosofiska ord från mig. Nu ska jag ägna mig åt nåt mindre filosofiskt. Jag ska ut på stan och hitta rätta klänningen till festen på jobbet. Fest med tema Bond. Guldbikini, någon?

Morgonmys

Tycker det är så mysigt när hösten kommer. Smyga ner i mörkret. Tända lite mysbelysning och göra en kopp te innan horden vaknat. Lyssna på småpratet i morgonsoffan och känna hur en ny dag vaknar.

Där är jag just nu. Rasmus håller på att fixa sin frukost, småkillarna sover. Det har varit en lugn och bra natt. Jag vet att David har varit uppe några gånger för sensorlarmen. Men inga ketoner eller andra tråkigheter.

Så jag ser åter igen fram emot kvällens roligheter. Egentligen är det inte JAG att utgå från ett negativt scenario. Jag tycker själv att jag i de flesta fall har en ganska positiv grundinställning. Men tyvärr så är det ganska många saker som fått ställas in under de senaste åren. Så lite pavlov- känsla finns det tyvärr numer när jag ser fram emot något roligt.

Så jag behöver hitta den inställningen hos mig själv igen. Utgå från att det bra och roliga kommer ske. Och skulle det inte bli så, tja, då får man ju tas med det då.

Typiskt

Stort galej på jobbet imorgon. 500 pers, mat, mingel och artist. Jag har idag shoppat och t.o.m målat naglarna (!). När jag sprang i affärena med moraliskt stöd i form av mamma och syster säger jag- säkert blir något av barnen sjukt så det påverkar morgondagen. Jag VILL nämligen gärna gå imorgon. Annars skulle mina röda naglar kännas hyffsat onödiga här i måndagssoffan.

Så visst f*n är Sigge bra ledsen vid kvällsmaten. Visst f*n har barnet feber. Någon där uppe skämta med mig aprillo. Visst kan lite feber tyckas rätt oskyldigt. Men mardrömen är ju de fruktade ketonerna som kommer i dess skölvatten. Jag är bra tacksam att David kommer hem från Stockholm om en liten stund. Han är mycket bättre än mig på hantera detta. Han är helt cool lugn och bara löser situationen. Sist gång, då i Tyskland, fick han ta socker/ketoner en gång i timman hela natten. Inte tufft när sockret ligger på 4 men ketoner på 2. Då gäller det att få i barnet kolhydrater -trots att det är mitt i natten- så att man kan vräka på med insulin. Klart att David löser det om det behövs imorgon, men inte sjutton är det roligt att gå hemifrån om ambulansen hägrar ett samtal bort...

När svaren inte är självklara

Hamnade i en diskussion med Viggo häromdagen. Fina känsliga Viggo med alla sina funderingar. 6 1/2 och hela tiden klurar kring sin relation till omvärlden. 

-Mamma, diabetes är ju en sjukdom.

-Ja, det är det.

-Men då betyder det ju att jag är sjuk jämnt?!

-Det gör det inte. Sjuk är man om man har feber eller kräks. Du HAR en sjukdom, men du ÄR inte sjuk.

Inte ett helt enkelt svar. Jag vet inte i hur hög grad han förstod vad jag försökte säga, men han höll helt klart med om att sjuk-det är han ju inte. 

Därmed nöjer jag mig för den här gången.