Nya utmaningar

Att Viggos diabetes kräver mer behandling ger helt klart nya utmaningar. Plötsligt behöver jag ju diskutera, förklara, resonera. När Sigge debuterade fanns det inget utrymme för sånt, han var alldeles för liten. Han (och vi) var ju bara tvungna att acceptera varje nytt moment. Han var för liten för orden. Idag lever han ju med en total acceptans av allt det innebär. Nålar, stick och provtagningar. Ibland kan jag nästan känna mig ledsen över hans totala insikt att det är så här det är. Häromdagen satt vi framför tv:n där en liten bebis grät. Sigge säger: bebisen får en spruta. I sigges värld får alla bebisar sprutor. Men de blir oxå ledsna av dem. Trots det protesterar han själv aldrig vid t.ex. pumpens nålbyte.

Men så Viggo då. Igår, tre timmar efter kalaset låg han på dryga tio. Och han mådde verkligen uruselt. Så att då behöva förklara detta med att han mår så dåligt pga sitt höga socker. Att han kommer må bättre efter sprutan. Samtidigt som han växlar mellan gråt och ilskna tjut. Men vi kan ju inte tvinga honom. Utan måste till slut lämna honom med valet att komma till oss när han vill må bättre. Men samtidigt som jag säger det, vissa val kommer han inte få göra. Som t.ex. kommer vi bestämma när pumpen ska sättas in. Han är alldeles för liten för att kunna ta ett sådant beslut och förstå konsekvenserna av skillnaderna. Hade han varit äldre hade det naturligtvis varit annorlunda.

Jag har redan börjat prata med honom om att han en dag ska ha pump. Jag hoppas däremot att det dröjer länge till innan det är aktuellt...

Besiktning hos dr.gun idag. Ska bli riktigt spännande!

Skickat från min iPhone

Trygghetszonen

Blev rörd idag. Viggo är bjuden till sitt första barnkalas. Mamman ringde. Hon hade suttit och Googlat på diabetes och kalas, och nu ringde hon så att det verkligen ska bli så bra som möjligt för Viggo. Så väldigt väldigt omtänksamt.

Det är faktiskt lite av en oro jag har.

Tänk om kompisarna inte vågar bjuda hem grabbarna på kalas och andra lekstunder. Och när de vågar, hur ska JAG våga släppa iväg dem??? I vilket fall inte innan de kan ta socker själva och något sånär kan tolka hur de mår.

Jag märker ju verkligen hur det hela tiden är nytt att lära. Även om vi gjort det här över två år nu, dyker det hela tiden upp situationer som gör att det känns helt nytt. Förvisso tror jag att det är bra och nyttigt för både oss och barnen att utmana trygghetszonen.

Skickat från min iPhone

Ser ljuset!

Så skönt att åter igen se ljuset. Det har varit en lång seg och tung period där det har känts som om jag vid varje steg har fått vada genom snorig sörja. Men nu börjar jag som sagt se ljuset igen. Det är lite lättare att andas. Jag ser fram emot diverse kuligheter. Orken sipprar in lite i kroppen och jag möter inte längre bara motstånd när någonting ska göras.

Sen har det faktiskt varit lite kul med uppmärksamheten efter Smartare än en femteklassare. Mitt lilla inhopp i tv:n gav mig 15 sekunders uppmärksamhet som jag tyckte var riktigt rolig. Jag har t.o.m blivit igenkänd på stan, helt sanslöst egentligen! Dessutom var jag imponerad av alla vänner som bl.a. via mail, fb och sms hörde av sig med glada tillrop och lyckönskningar. För en sån liten sak ändå. De värmde så gott och tillförde glädje när jag så väl behövde det!

Det känns som så länge sen jag fick uppmärksamhet för att jag är Tove. Inte för att jag är en mamma med två barn som har diabetes. Lustigt nog får man överlag mycket uppmärksamhet när man har två barn med diabetes. Folk här vet liksom vem man är. Jasså, det är ni som... Samtidigt står jag ju för det. Jag VILL berätta, jag VILL informera. Jag vill att folk ska förstå.

Hursomhelst, bara två veckor kvar till belöningen för att vi tagit oss igenom detta året. Mallorca. Två veckor på plats då vi bara ska vara och ladda batterierna. Längtan känns rent fysiskt i kroppen. Det där otäcka askmolnet lägger dock lite orokänsla över det hela. Förhoppningsvis har det blåst bort innan 7 juni, men jag har andå pratat med Ving idag om vad som gäller, så det känns ändå som om läget är under kontroll under omständigheterna. Nu håller vi helt enkelt tummarna!!

Dagislämning

En vanlig dagislämning en helt vanlig dag.På något underligt vänster känner jag mig lite splittrad i över vilket barn jag ska tänka på rent diabetesmässigt just nu. Vanan är ju att Sigge tar all fokus och Viggo liksom bara hänger med på sitt hörn. Men de senaste dagarna har ju Viggos socker tagit väldigt stor plats och Sigge bara hängt med .Som tur är har Sigge legat bra så jag inte behövt fundera särskilt på det. Jag behöver lära mig att tänka åt två håll samtidigt helt enkelt :)

Men så idag när vi kom tillbaka till dagis fick jag ju koppla på Sigge-tänket igen. Jag fick liksom samla tankarna innan jag kunde berätta att jodå, Sigge hade dragit nålen på morgonen och därför legat högt vid frukosten. Vi åt sen frukost hemma, så först vid tio är det dags att ta socker igen (eller sockra som vi säger hos oss). Det är svårt att kompensera höga värden på just morgonen, då reagerar han mer oförutsägbart än vid andra tiden på dygnet. Så det är klart att det ställer högre krav på fröken att vara uppmärksam. Sen pratar vi om dagens aktiviteter. Ska de vara ute är Sigge så enormt aktiv att det brukar krävas ett extra litet mellanmål för att sockret inte ska dimpa i backen. Ibland kan vi prata om lunchen om det serveras nåt ovanligt som de inte har riktig koll på. Häromdagen skulle de t.ex få bulgur serverat för första gången, så då fick vi diskutera den doseringen.

Efter denna standarad genomgång är det dags för stora pussokram kalaset. När jag sen hämtar får jag ju en omvänd överlämning. Och det är ju viktigt att få det med sig så man vet vad man står inför under eftermiddagen.

Vad det gäller Viggo så har ju dagis aldrig behövt göra något. Det finns naturligtvis en sockermätare på plats, men den har de aldrig behövt använda. Så länge han följer sina rutiner och äter när han ska så har han ju mått bra. Det har ju inte minst hans hba1c på 4,7 visat. De senaste dagarna har ju visat att det håller på att bli ändring på detta. Undrar om det är dags för pump när vi kommer tillbaka efter sommaren?

Hursomhelst, mina ungar har ju faktiskt fått en enorm fördel av sin diabetes. De har ju en fröken som är där enkom för deras skull. Om det så gäller mat, påklädning, toabesök eller diabetes finns hon där hela tiden. Hur många barn har chansen att ha en vuxen så närvarande under sin förskoleperiod? Vilken trygghet det är för dem. Dessutom har grabbarna en superfin relation med henne. Så det finns verkligen inget ont som inte för något gott med sig!

Mys

Är det en vanlig dag idag? Nej det var ingen vanlig dag idag, det var nämligen en snorfri dag idag. För första gången på ganska exakt en månad kom Sigge ner till frukosten utan gul snor och gegga rinnandes från ögonen.

Vi firade med hemmamys då det ju faktiskt varit onsdag precis hela(!) dagen. Just den här hemmamysdagen har bestått i myskläder, myssoffa, mysNintendo och mystv. Jag och grabbarna hade stora (bättre) planer för dagen. Lusten ebbade på nåt vis ur av regn o rusk på utsidan. Men vi har faktiskt- håll i er nu- haft det väldigt mysigt.

Jag visste ju dessutom att jag skulle iväg på dejt nu ikväll. Fantastiska David hade nämligen bokat in mig och systeryster på en chokladprovning. Ibland är det extremt skönt att åka hemifrån och sen återvända till ett hus fullt med sovande barn.

All in all, en bra dag idag.

Även om Viggo legat högre än han egentligen borde hela dagen.

Skickat från min iPhone

Rätt beslut!

Två timmar efter kvällsmaten och första novorapid sprutan ligger Viggo på 8,2. Tangerar inte i nederkant precis. Jag som hann tänka att han kanske skulle vara lite låg... Vi behöver åtminstone inte fundera på om det var rätt beslut!

Skickat från min iPhone

Vemodig

Igår fick Viggo diabetes. Ja, det kändes iaf så. Vemodigt. Sen oktober 2009 har han tagit en Lantus spruta varje morgon och sen stått sig på det. Vi vet ju om att han har diabetes. Vi vet ju om att insulinproduktionen är i avtagande. Men i vår värld har det ju inte känts som DIABETES. Snarare någon sorts en-spruta-om-dagen-tillstånd.

Nu ska vi alltså även ge måltidsinsulin till kvällsmaten. Fortfarande bara en måltid. Diabetiker behöver måltidsinsulin. Alltså har han fått diabetes.

Naturligtvis ska vi med kontroller se om det är andra måltider det behövs, men med kvällarna vet vi med säkerhet att han numera alltid sticker iväg. Inte till höga nivåer om man jämför med somliga andra i familjen. Men när vi lägger oss runt elva brukar Viggo ligga runt tio. Och det är ju helt enkelt högre än vad han ska.

Sen är ju det fina i kråksången att även Viggos socker påverkas ju av studsmattan. Han hoppade 30 min innan kvällsmaten, både kl 21 och kl 23 låg han stadigt runt sex. Han fick alltså ingen spruta igår, jag ska till mottagningen och få en genomgång först.

Som sagt, vemodigt. Även om vi visste att det skulle komma och att det bara var en tidsfråga. Än så länge kan vi ju fortfarande glädja oss åt att det ännu inte är pumpdags i alla fall!!

Skickat från min iPhone