Ansvar

Borde inte ha sagt något häromdagen om hur stabilt Sigge ligger i sockret just nu... Sånt får man ju snart äta upp. Pumpen går på +50%, och ändå ligger han högt. Jag är så jävla pissless på alla dessa infektioner. Jag bär ju alltid med mig ansvaret för hur Sigge mår. Det jag gör och de beslut jag tar kommer påverka honom resten av livet. Jag bär ett personligt ansvar över Sigges fysiska hälsa i vuxen ålder. Det är så fruktansvärt uttröttande. Ibland känner jag hur själen skulle få behöva vila ett litet tag. Inte tänka socker, inte tänka ansvar, inte tänka framtid. Och inte kan man stänga av bara för att barnet sover. Även då pågår den ständiga sockerkampen. Gudskelov att Sigge ännu är omedveten om vad som försiggår kring honom. En dag kommer både han och Viggo vara alltför medvetna. Ibland tänker jag- bara de blir större. Då blir det lättare, då kan de ta eget ansvar. I nästa andetag blir jag leddsen över att de kommer leva med det här resten av livet.

Dagens lärdom

Tänk vad gärna man skulle vilja räcka till åt allt och alla- gärna samtidigt. Det gör så ont när jag känner att jag bara inte kan. Samtidigt, helt dubbelt, märker jag ju att jag mår faktiskt bättre av att säga nej när jag behöver det. Men när jag då väl sagt nej, behöver jag bli så mycket bättre på att släppa det sen. Inte gå runt och fundera på om jag verkligen borde gjort så. Då känner jag mig ju stressad av det istället.

Alltså, mer än någonting annat, behöver jag sluta fundera så förbaskat mycket. Rätt vad det är visar det ju sig dessutom att situationen löser sig utan mig. Kanske behöver jag dessutom bli bättre på att släppa taget känslomässigt och inte tro att jag måste lösa allt.

Sol och snuva

Sitter på altanen och njuter av solen. Lite trist att förkylningen slog till igen hos grabbarna nu när det är så fint ute. Viggo går fortfarande runt och skorrar som en gammal gubbe. Sigge vaknade idag med äcklig grön snuva. Naturligtvis märks det med en gång på sockret. När jag tog precis låg han på 17. Helt omotiverat, förutom infektionen då förstås. Tur att man kan ställa upp pumpen...

Skickat från min iPhone

What a mighty good man

Jag måste bara börja med att berätta vilken enastående man jag är gift med. När jag idag hugger så där surt och irriterat man bara kan. Helt oförtjänt dessutom. Istället för att hugga tillbaka vilket med största sannolikhet hade inlett en sån där kul veva, börjar David nysta i varför jag är på dåligt humör. Därmed hjälpen han mig att lösa upp de där arga knutarna så livet snart känns bra igen. Jag kommer hålla fast vid honom till den dag jag dör säger jag bara.

Har precis kommit hem från avslutande träffen på agilitykursen. Skitkul ärlig talat! Nästa vecka blir det allvar däremot, då har vi anmält oss till en liten tävling... Jag befinner mig fortfarande på långt håll efter hunden och vrålar ut vart hon ska med skiftande resultat. Hon kör fortfarnade med sin bredsladd stil i pur levnadsglädje. Men vi börjar sakta med säkert närma oss varandra.

Just nu känner jag faktiskt att livet liksom rullar på på rätt sätt. Pojkarna leker med varandra och är (för det allra mesta) hur goa som helst med varandra. Sigges socker börjar bli sådär vår/sommar stabilt. Gudskelov. Denna gången kan jag se fram emot nästa HbA1c som skall tas i slutet av maj. Jag vet ju att det är helt hopplöst under vinterhalvåret med alla infektioner. Men man blir ju ändå ledsen när det inte blir bättre resultat, även om man vet varför. Förra vintern fick Sigge till slut antibiotika i rent preventivt syfte under tre månaders tid för att vi skulle få någon ordning på det hela. Lite bättre har det ju varit i år. Nu blev Viggo dålig i helgen med feber och ont i halsen, hoppas det är något snabbt övergående bara!

Hela veckan som gick har Sigge vaknat på 4-5 varje morgon. Klart det fortfarande kommer uppstickare både uppåt och nedåt, men det är ju inte HELA tiden. Dagens lägsta var 1,7. Då var han inte särskilt fräck faktiskt. Nu är det ju också en ny utmaning med att grabbarna är ute på ett annat sätt när det fina vädret kommer. Det gäller att hänga med i svängarna... Är det inte det ena :)

Lugnt o skönt

Inledde dagen med frukost hos fina syster. Ösregen på utsidan, i soffan satt vi med te och tända ljus. Precis så där ruskmysigt som det kan vara på hös- jag menar våren! Sen tillbringade jag ett långt tag på stora forum butiken. Köpte egentligen inte mkt mer än mjölk o bröd, men så skönt att få strosa upp o ner i gångarna utan nån egentlig brådska. Hämtade barnen, glada att se mig slängde de sig kring min hals. Slogs en stund om vem som egentligen fick sitta där. Fick rapport att Viggo bitit Sigge i rumpan idag. Jag sa att jag hade blivit arg. Då sa fröken att det hade hon oxå blivit.

Kom hem. Plockade lite. Gjorde middag till mina tre plus en extra unge. Åt sen middag med maken i lugn och ro. Sitter en stund vid datorn och konstaterar att det inte hänt nåt nytt. Ska lägga mig i soffan och se på tv en stund.

Tänk vad många ord man kan använda för en väldigt lugn och skön dag!

Bajskorv

En vanlig dag hos Trollmor. Hem från dagis med två lagom trötta killar. Båda inser att svaret på alla deras böner är den blå traktorn. Just den här gången råkade Sigge nå den först och kastar sig på den med ett triumferande vrål. Viggo inser att han har lite att ta igen varpå han vräker omkull den blåa traktorn och Sigge. Sigge ligger på rygg under den som en skalbagge och skriker i panik. Här blir jag naturligtvis rosenrasande. Så gör man inte mot någon, även om båda vill år just den blåa traktorn. Efter en liten stunds sansat diskuterande (säkert) tar jag beslutet att Viggo förtjänar en utvisning på trappan. Viggo sitter där, och meddelar världen med hjälp av stora krokpdiltårar hur synd det är om honom.

Sigge smyger försiktigt fram till Viggo och frågar

-E det Iggo?

Viggo hulkar fram

-Mamma dum.

Då vänder sig Sigge mot mig, spänner ögonen i mig, stampar fram till mig med sin arga gång och häver ur sig från botten av sitt hjärta ett rungande

-Bajskorv!

Sen går han tillbaka till Viggo och meddelar

-Jag sa till mamma.

ps om det ser lite konstig ut är det för att jag fortfaranade inte kan göra riktiga styckesindelningar.

Nedstämd idag

Vilken jättehärlig helg det har varit. Solen har strålat och hela helgen har innefattat både familj och fina vänner. Därför kan jag inte fatta varför jag känner mig så nedstämd idag. Visserligen är jag hemskt trött eftersom jag låg vaken halva natten. Och jag vet ju att när jag är trött- då klarar jag inte av att hålla mindre glada tankar och känslor stången. Sen känner jag mig slutkörd av smärtan i käken efter den bortopererade visdomstanden. Hur länge ska det göra ont egentligen?

Sen en annan sak. Jag älskar verkligen vår förskolepersonal. De är underbara som männsikor och underbara som dagisfröknar. När det gäller diabetesen tar de så många rätta beslut och tänker oftast helt rätt. Så hur kan de då gång på gång missa på det allra enklaste?? I fredags hade de återigen inte gett druvsocker innan maten när han var låg lagom till lunch. Sååå många gånger vi har pratat om detta. Och en fin skylt har de fått. Ändå måste jag once again stå där och säga ge ALLTID druvsocker när har är låg, även om han strax ska äta. Hur svårt kan det vara liksom??