Efteråt

Efteråt hinner man tänka så himla många "tänk om". Det var precis lika dant när Viggo hade haft sin kramp. Kan man gradera olika saker i helvetet? Nu var jag trots allt så innerligt tacksam att vi lyckades häva detta innan det gick över i kramp. Utan att vi behövde ringa ambulans.

Men hur ska vi göra nu? Ska vi leva annorlunda. Ska vi göra allt på annat sätt? Hur ska jag någonsin kunna släppa någon av pojkarna ifrån mig. Vare sig ett ögonblick eller en livstid. Hur ska jag kunna låta någon annan utsättas för risken att hamna i detta med mina barn. Släkt och familj? Skolpersonal? Storebror?!

Så klart vi inte kan göra annorlunda. Vi måste fortsätta leva livet. Låta pojkarna leva livet. Utvecklas, utmanas, bli större och självständiga. Jag känner ju som sagt igen känslorna. Vet att den akuta känslan av sorg och oro lägger sig.

Vidrig känning

Jag ser det precis innan det sker. Slänger mig mot Sigge samtidigt som jag ropar till David att hämta socker. Precis när jag når honom brister han ut i gråt. Vi lyckas få i honom dextro. Först två och så två till. Lyckas få i honom vatten men hälften spiller ut på hans tröja. Tar ett socker. David får tag på en sprattlande liten fot för ett stick. Sigge har 1,2.

Nu tänker jag att det ändå ska vända ganska snabbt. Istället ökar gråten i intensitet. Han är helt borta, ser oss inte utan varvar gråten med ajajaj. Vi får i honom lite saft. Han ålar runt, han slår bort våra händer som försöker trösta och klappa. Han åker ned på golvet där han fortsätter gråta och kvida. Jag knuffar undan bordet eftersom han inte får plats. Han vrider, han vänder, han ålar. Plötsligt blir han stilla och blundar. Jag tänker att nu tuppar han av. Sekunden senare återkommer gråten, kvidandet och ropen. På något vis får vi upp honom i soffan. Jag vill bara ta i honom. Hålla fast honom. Visa honom att vi är där. Men det tar aldrig slut. Minuterna är så långa. Istället ser jag hans lilla ansiktet med tårarna som sprutar. Helt rödblank av svett och håret som står i testar. Gråten och ålandet som om han bara vill ta sig ur sin egen kropp. Jag väntar. Jag märker att jag håller andan, vill bara se förändringen. Så plötsligt märker jag lite skillnad. Det avtar, det stillnar. Han ligger helt stilla och stirrar in i soffryggen. Så småningom är han redo att ta ögonkontakt. Gråten och kvidandet har ebbat ur.

Snart sitter han upp. Frågar om han inte skulle få mer present. Vi var ju trots allt mitt i födelsedagsfirandet. Jag frågar om han inte kommer ihåg paketet han öppnade precis innan. Det gör han inte så han får glädjen att uppleva det igen.

Själv missar jag hur Viggo tydligen mitt i allt erbjudit Sigge Hulken. Viggo som så hemskt gärna vill ha Hulken själv, ville trösta sin bror mitt i det smärtsamma.

Viggo som är den enda som verkligen kan sätta sig in i vad Sigge möjligtvis känner. En stund efter allt är över säger Viggo till mig "mamma, en gång när jag var så låg trodde jag att jag skulle dö."

Räcker

Viggo ser ut att ha svalt ett äpple. Verkligen. Från en dag till en annan är stora svullnaden där på halsen. Ner till vc för att ta lite prover och sen vidare remiss till Östra. Jag är inte orolig, faktiskt. Googlar man och studsar förbi delen om tumörer inser man att det mest troligt inte är farligt. Även om det kan behövas behandling.

Däremot känner jag att det räcker så. Det är bra nu.

Och just det. Nästa vecka får även Viggo glasögon.

Mina barn andras ungar

Sitter här och övervakar Sigge som är på kalas. Sittandes i soffan med ett halvt öga på kidsen och andra halvan på ajfånen. Sitter just och funderar på detta med hur fokuserad jag kan vara på mina barn och deras "problem". Hur jag kämpar för att de ska slippa känna sig "inte som alla andra".Men vem är som alla andra egentligen? Hur många av alla andra ungar har inte sina egna issues som mer eller mindre oroligt diskuteras hemma av bekymrade föräldrar...

Samtidigt finns det ju fördelar med det mesta här i livet. Jag tror våra barn kommer komma ihåg närvarande föräldrar. Som dessutom känner de flesta klasskamraterna vid namn- och deras föräldrar inte minst. Just det där sista kommer nog bli ökad trygghet (för oss) när de blir tonåringar och söker sig utåt allt mer...

Glasögon

Yngsta sötnöten har fått glasögon. Som den sötnöt han är klär han naturligtvis helt förträffligt i dem. Om inte annat blir han ännu mer lik sin far. I det ser jag bara fördelar, för finare far finns nämligen inte.

Men när det gick upp för mig att ungen knappt ser något. Att han skulle få flaskbottnar till glasögon bröt jag ihop en stund. Kände att det faktiskt räcker så. Ingen av kidsen behöver mer som märker ut dem som "annorlunda".

Sigge själv tar det hela med jämnmod. Precis som han gör med allt annat här i tillvaron. Tåligare unge får man leta efter. Om något är han sjukt nöjd med sina slipade solglasögon som hängde med på köpet.

Och några flaskbottnar är det naturligtvis inte. Tekniken har tydligen utvecklats där med...

Jämlikhet

Jag tror definitivt på att jämlikhet är en grundsten i varje förhållande. Men för den sakens skull anser jag inte att man behöver göra samma saker. Tvärtom. Jag kommer aldrig ställa mig och byta däck om vi säger så... Men jag tror att det handlar om att båda parterna känner att de gör ungefär lika mycket. Att man i slutändan känner att det sker en schysst och rättvis fördelning.

Det här tänket har vi definitivt tagit med oss in i blodsocker-land. En uppgift som redan från början hamnade på Davids lott var sensorsättning. Själv har jag alltid blivit helt schwimmelt av att se sättningen av nålen. Så med varm hand har uppgiften lämnats över till stoiska maken.

Det här är liksom inget problem. Om det inte är som inatt. Först larmar det på ena ungen. Sensorfel. En liten stund senare kommer larm på unge nummer två. Sensorfel. Hur stor är sannolikheten alltså?! Och det enda jag kan tänka är att idag åker David på konferens. Ett drygt dygn helt själv med fina kidsen. Och inga sensorer. Hjälp! Då blir det som the good old days med regelbundna stick i fingret och ställa klockan hela natten. Ingen bra kontroll och därmed mer stressande och oroande. Knäckande för både stora (mig) som små.

Halv fem inatt väckte jag därmed David och bad att han skulle försöka hinna sätta innan lämning idag. Han lovade försöka hinna. Så det blir spännande att se om jag får hem sensor-satta kids eller inte.

Samtidigt tänker jag i mitt stilla sinne att detta är för sårbart. Jag behöver komma över paniken och lära mig sätta...

En vanlig dag

En vanlig morgon i blodsocker-land. Väcker barnen i tur och ordning. Pussar igång dem. Killar under hakan och stryker över håret. Tre trötta killar efter helgen. Själv tittar jag ut genom fönstret och gläds jag åt hur solen letar sig fram mellan molnen.

Börjar med Viggo. Tar socker. Kalibrerar pump och sensor. Beräknar och diskuterar hur mkt kolhydrater kan tänkas gå ned till frukosten. Ger insulin och skickar ned till köket.

Sigge ställer sig upp och jag ser att nålen hänger på svaj. Tar socker. Nöjd att han bara ligger på 14 med tanke på nålen. Hämtar kittet för att byta nål. Preppar, förbereder och sätter. Kalibrerar pump och sensor. Beräknar och diskuterar hur mkt kolhydrater kan tänkas gå ned. Ger insulin och skickar ned till köket.

Själv far jag som en virvelvind genom tvättstugan. Hittar strumpor som vore lämpliga en rocka sockorna-dag. Packar Viggos gympapåse. Går igenom pojkarnas sockermätare-fodral. Finns stickor, är stickaren framdragen? Fyller på dextro. Inser att det bara finns banan. Vet hur en sötunge får bryt om han ser det. Smyger ned den i väskan och tänker att nån annan får ta den diskussionen.

Lyckas även tömma diskmaskinen och slänga in en laddning i tvättmaskinen. Känner att jag fyller på mina poäng i stora husmors-boken. Efter ytterligare lite tjat o gnat blandat med lock och pock trillar alla kidsen ut genom dörren i tur och ordning, glatt snattrandes med varandra. Känner mig rätt nöjd ändå. I tid även denna dag.

Sätter mig vid bordet och kaffekoppen. Hinner njuta en liten stund av lugnet. Telefonen ringer. Sigge ligger på 30 i blodsocker. Frenetisk telefonkedja mellan mig, David och resursen. Vi bestämmer att avvakta lite, kanske är det bara följd av trasiga nålen. Förhoppningsvis vänder det snart.

Avvaktar bestämda stunden. Ny telefonkedja. Sigge fortfarande hög. Resursen säger att Sigge agerar lite förvirrat. Vi bestämmer att David åker och hämtar. Jag ska ju trots allt åka och laga en tand. Vem vill missa en sån sak liksom.

Solen håller sig fortfarande framme. Vissa dagar njuter man av det lilla samtidigt som jag konstaterar att det är ytterligare en helt vanlig dag i blodsocker-land.