Jag ser det precis innan det sker. Slänger mig mot Sigge samtidigt som jag ropar till David att hämta socker. Precis när jag når honom brister han ut i gråt. Vi lyckas få i honom dextro. Först två och så två till. Lyckas få i honom vatten men hälften spiller ut på hans tröja. Tar ett socker. David får tag på en sprattlande liten fot för ett stick. Sigge har 1,2.
Nu tänker jag att det ändå ska vända ganska snabbt. Istället ökar gråten i intensitet. Han är helt borta, ser oss inte utan varvar gråten med ajajaj. Vi får i honom lite saft. Han ålar runt, han slår bort våra händer som försöker trösta och klappa. Han åker ned på golvet där han fortsätter gråta och kvida. Jag knuffar undan bordet eftersom han inte får plats. Han vrider, han vänder, han ålar. Plötsligt blir han stilla och blundar. Jag tänker att nu tuppar han av. Sekunden senare återkommer gråten, kvidandet och ropen. På något vis får vi upp honom i soffan. Jag vill bara ta i honom. Hålla fast honom. Visa honom att vi är där. Men det tar aldrig slut. Minuterna är så långa. Istället ser jag hans lilla ansiktet med tårarna som sprutar. Helt rödblank av svett och håret som står i testar. Gråten och ålandet som om han bara vill ta sig ur sin egen kropp. Jag väntar. Jag märker att jag håller andan, vill bara se förändringen. Så plötsligt märker jag lite skillnad. Det avtar, det stillnar. Han ligger helt stilla och stirrar in i soffryggen. Så småningom är han redo att ta ögonkontakt. Gråten och kvidandet har ebbat ur.
Snart sitter han upp. Frågar om han inte skulle få mer present. Vi var ju trots allt mitt i födelsedagsfirandet. Jag frågar om han inte kommer ihåg paketet han öppnade precis innan. Det gör han inte så han får glädjen att uppleva det igen.
Själv missar jag hur Viggo tydligen mitt i allt erbjudit Sigge Hulken. Viggo som så hemskt gärna vill ha Hulken själv, ville trösta sin bror mitt i det smärtsamma.
Viggo som är den enda som verkligen kan sätta sig in i vad Sigge möjligtvis känner. En stund efter allt är över säger Viggo till mig "mamma, en gång när jag var så låg trodde jag att jag skulle dö."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar