Sitter här och övervakar Sigge som är på kalas. Sittandes i soffan med ett halvt öga på kidsen och andra halvan på ajfånen. Sitter just och funderar på detta med hur fokuserad jag kan vara på mina barn och deras "problem". Hur jag kämpar för att de ska slippa känna sig "inte som alla andra".Men vem är som alla andra egentligen? Hur många av alla andra ungar har inte sina egna issues som mer eller mindre oroligt diskuteras hemma av bekymrade föräldrar...
Samtidigt finns det ju fördelar med det mesta här i livet. Jag tror våra barn kommer komma ihåg närvarande föräldrar. Som dessutom känner de flesta klasskamraterna vid namn- och deras föräldrar inte minst. Just det där sista kommer nog bli ökad trygghet (för oss) när de blir tonåringar och söker sig utåt allt mer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar