Jämlikhet

Jag tror definitivt på att jämlikhet är en grundsten i varje förhållande. Men för den sakens skull anser jag inte att man behöver göra samma saker. Tvärtom. Jag kommer aldrig ställa mig och byta däck om vi säger så... Men jag tror att det handlar om att båda parterna känner att de gör ungefär lika mycket. Att man i slutändan känner att det sker en schysst och rättvis fördelning.

Det här tänket har vi definitivt tagit med oss in i blodsocker-land. En uppgift som redan från början hamnade på Davids lott var sensorsättning. Själv har jag alltid blivit helt schwimmelt av att se sättningen av nålen. Så med varm hand har uppgiften lämnats över till stoiska maken.

Det här är liksom inget problem. Om det inte är som inatt. Först larmar det på ena ungen. Sensorfel. En liten stund senare kommer larm på unge nummer två. Sensorfel. Hur stor är sannolikheten alltså?! Och det enda jag kan tänka är att idag åker David på konferens. Ett drygt dygn helt själv med fina kidsen. Och inga sensorer. Hjälp! Då blir det som the good old days med regelbundna stick i fingret och ställa klockan hela natten. Ingen bra kontroll och därmed mer stressande och oroande. Knäckande för både stora (mig) som små.

Halv fem inatt väckte jag därmed David och bad att han skulle försöka hinna sätta innan lämning idag. Han lovade försöka hinna. Så det blir spännande att se om jag får hem sensor-satta kids eller inte.

Samtidigt tänker jag i mitt stilla sinne att detta är för sårbart. Jag behöver komma över paniken och lära mig sätta...