Mina barn andras ungar

Sitter här och övervakar Sigge som är på kalas. Sittandes i soffan med ett halvt öga på kidsen och andra halvan på ajfånen. Sitter just och funderar på detta med hur fokuserad jag kan vara på mina barn och deras "problem". Hur jag kämpar för att de ska slippa känna sig "inte som alla andra".Men vem är som alla andra egentligen? Hur många av alla andra ungar har inte sina egna issues som mer eller mindre oroligt diskuteras hemma av bekymrade föräldrar...

Samtidigt finns det ju fördelar med det mesta här i livet. Jag tror våra barn kommer komma ihåg närvarande föräldrar. Som dessutom känner de flesta klasskamraterna vid namn- och deras föräldrar inte minst. Just det där sista kommer nog bli ökad trygghet (för oss) när de blir tonåringar och söker sig utåt allt mer...

Glasögon

Yngsta sötnöten har fått glasögon. Som den sötnöt han är klär han naturligtvis helt förträffligt i dem. Om inte annat blir han ännu mer lik sin far. I det ser jag bara fördelar, för finare far finns nämligen inte.

Men när det gick upp för mig att ungen knappt ser något. Att han skulle få flaskbottnar till glasögon bröt jag ihop en stund. Kände att det faktiskt räcker så. Ingen av kidsen behöver mer som märker ut dem som "annorlunda".

Sigge själv tar det hela med jämnmod. Precis som han gör med allt annat här i tillvaron. Tåligare unge får man leta efter. Om något är han sjukt nöjd med sina slipade solglasögon som hängde med på köpet.

Och några flaskbottnar är det naturligtvis inte. Tekniken har tydligen utvecklats där med...

Jämlikhet

Jag tror definitivt på att jämlikhet är en grundsten i varje förhållande. Men för den sakens skull anser jag inte att man behöver göra samma saker. Tvärtom. Jag kommer aldrig ställa mig och byta däck om vi säger så... Men jag tror att det handlar om att båda parterna känner att de gör ungefär lika mycket. Att man i slutändan känner att det sker en schysst och rättvis fördelning.

Det här tänket har vi definitivt tagit med oss in i blodsocker-land. En uppgift som redan från början hamnade på Davids lott var sensorsättning. Själv har jag alltid blivit helt schwimmelt av att se sättningen av nålen. Så med varm hand har uppgiften lämnats över till stoiska maken.

Det här är liksom inget problem. Om det inte är som inatt. Först larmar det på ena ungen. Sensorfel. En liten stund senare kommer larm på unge nummer två. Sensorfel. Hur stor är sannolikheten alltså?! Och det enda jag kan tänka är att idag åker David på konferens. Ett drygt dygn helt själv med fina kidsen. Och inga sensorer. Hjälp! Då blir det som the good old days med regelbundna stick i fingret och ställa klockan hela natten. Ingen bra kontroll och därmed mer stressande och oroande. Knäckande för både stora (mig) som små.

Halv fem inatt väckte jag därmed David och bad att han skulle försöka hinna sätta innan lämning idag. Han lovade försöka hinna. Så det blir spännande att se om jag får hem sensor-satta kids eller inte.

Samtidigt tänker jag i mitt stilla sinne att detta är för sårbart. Jag behöver komma över paniken och lära mig sätta...

En vanlig dag

En vanlig morgon i blodsocker-land. Väcker barnen i tur och ordning. Pussar igång dem. Killar under hakan och stryker över håret. Tre trötta killar efter helgen. Själv tittar jag ut genom fönstret och gläds jag åt hur solen letar sig fram mellan molnen.

Börjar med Viggo. Tar socker. Kalibrerar pump och sensor. Beräknar och diskuterar hur mkt kolhydrater kan tänkas gå ned till frukosten. Ger insulin och skickar ned till köket.

Sigge ställer sig upp och jag ser att nålen hänger på svaj. Tar socker. Nöjd att han bara ligger på 14 med tanke på nålen. Hämtar kittet för att byta nål. Preppar, förbereder och sätter. Kalibrerar pump och sensor. Beräknar och diskuterar hur mkt kolhydrater kan tänkas gå ned. Ger insulin och skickar ned till köket.

Själv far jag som en virvelvind genom tvättstugan. Hittar strumpor som vore lämpliga en rocka sockorna-dag. Packar Viggos gympapåse. Går igenom pojkarnas sockermätare-fodral. Finns stickor, är stickaren framdragen? Fyller på dextro. Inser att det bara finns banan. Vet hur en sötunge får bryt om han ser det. Smyger ned den i väskan och tänker att nån annan får ta den diskussionen.

Lyckas även tömma diskmaskinen och slänga in en laddning i tvättmaskinen. Känner att jag fyller på mina poäng i stora husmors-boken. Efter ytterligare lite tjat o gnat blandat med lock och pock trillar alla kidsen ut genom dörren i tur och ordning, glatt snattrandes med varandra. Känner mig rätt nöjd ändå. I tid även denna dag.

Sätter mig vid bordet och kaffekoppen. Hinner njuta en liten stund av lugnet. Telefonen ringer. Sigge ligger på 30 i blodsocker. Frenetisk telefonkedja mellan mig, David och resursen. Vi bestämmer att avvakta lite, kanske är det bara följd av trasiga nålen. Förhoppningsvis vänder det snart.

Avvaktar bestämda stunden. Ny telefonkedja. Sigge fortfarande hög. Resursen säger att Sigge agerar lite förvirrat. Vi bestämmer att David åker och hämtar. Jag ska ju trots allt åka och laga en tand. Vem vill missa en sån sak liksom.

Solen håller sig fortfarande framme. Vissa dagar njuter man av det lilla samtidigt som jag konstaterar att det är ytterligare en helt vanlig dag i blodsocker-land.

Lättad

Lättad att gårdagen är över. Så lustigt att bara ett datum kan framkalla så mycket känslor. Ju längre dagen gick, desto mer sentimental blev jag. Tittade på gamla bilder, lät tårarna komma och gå som de ville. Nämnde lite lättsamt för Sigge att detta var debutdagen. Insåg att det säger honom absolut ingenting. I hans värld finns inget före och efter. I mitt ledsna tillstånd gjorde just den insikten ont. Grät en skvätt till.

Idag är en ny dag. Alla känslorna ligger på lur, nära till hands. Men jag sitter här i solen med mitt kaffe. Känner solen värma min näsa. Inser att det är så här det är. Jag behöver få bryta ihop en stund emellanåt så jag kan gå vidare sen.

Dagen idag

Sex år sedan idag. Jag kan inte riktigt förstå hur det till synes är en helt vanlig vårdag. Solen strålar och jag såg just en citronfjäril fladdra förbi fönstret. Allt är så vanligt. Hur kan det vara det när någon sorts markering borde ske. En liten notis i tidningen, ett meddelande skrivet i molnen...? Någon sorts universell uppmärksamhet att det gått sex år sedan allt ändrades. Jag sitter här på min stol i en liten bubbla av känslor. Sorg men framför allt kärlek, stolthet och glädje. Glädje för att de här barnen finns i mitt liv.

Det är en förmån att få följa en liten människa. Se honom växa och utvecklas. Bli en självständig individ. När han i processen lär mig så innerligt mycket, då känner jag att jag kan skatta mig lycklig. Jag kommer aldrig komma i närheten av det mina barn måste utstå. De kommer för alltid vara mina hjältar med sitt mod, tålighet och acceptans.

Bra natt

Mer än en gång har jag skrattat åt de snabba svängningarna i den här verksamheten. Emellanåt tvivlar jag på mitt eget förstånd när känslostormarna går i så höga vågor. Finns det ens nåt mellanting?! Helt klart följer humöret svängningarna på sockret.

I natt var som synes en bra natt. Jag var uppe vid tre för att ena skrutten var låg. Bara en uppstigning, när skedde det senast liksom?! Så jag vaknade med nöjd känsla. Solen strålar och ska på lunch med en av de bästa. Vad finns mer att önska av en sån här dag?