Sex år sedan idag. Jag kan inte riktigt förstå hur det till synes är en helt vanlig vårdag. Solen strålar och jag såg just en citronfjäril fladdra förbi fönstret. Allt är så vanligt. Hur kan det vara det när någon sorts markering borde ske. En liten notis i tidningen, ett meddelande skrivet i molnen...? Någon sorts universell uppmärksamhet att det gått sex år sedan allt ändrades. Jag sitter här på min stol i en liten bubbla av känslor. Sorg men framför allt kärlek, stolthet och glädje. Glädje för att de här barnen finns i mitt liv.
Det är en förmån att få följa en liten människa. Se honom växa och utvecklas. Bli en självständig individ. När han i processen lär mig så innerligt mycket, då känner jag att jag kan skatta mig lycklig. Jag kommer aldrig komma i närheten av det mina barn måste utstå. De kommer för alltid vara mina hjältar med sitt mod, tålighet och acceptans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar