Tragedin i tidningen

Tidningarna fylls idag, som alla andra dagar, av korta notiser. Alla mer eller mindre tragiska. Jag bläddrar förbi, trygg i förvisningen att det här gäller inte mig. Aldrig mig. Så fastnar ögonen vid en enda kort rad. Ett litet ord som fångar upp ögonen.

Jag skummar artikeln om en ung tjej på 18 år som just omkommit på sin semesterresa. Man tillåter inte sig själv fångas upp av smärtan i artikeln. Förrän jag ser just det där ordet. Diabetes. Flickan hade diabetes.

Som förälder till diabetiker förstår jag ju att det här dödsfallet kan ha påverkats av just diabetesen då hon hade kräkts av matförgiftning. Jag vet ju vad konsekvenserna är av dessa fruktansvärda kräkningar.

Första instinkten är ju att låsa dörren om pojkarna. Aldrig släppa iväg dem, hålla dem hemma i tryggheten.

Men, nä. Det är inte så vi funkar. Jag och David satt här vid frukost bordet. I den stilla sommar solen och tystnaden har vi pratat om när killarna ska sträcka ut sina vingar. Vad vi behöver inpränta i dem och även i deras vänner. Vad händer om de blir sjuka, börjar testa alkohol-hur kan de som finns runt omkring hjälpa till.

Tyvärr är det ju som så, det kommer finnas tillfällen då mina pojkar kommer vara mer beroende av hjälp från de runt omkring, än någon utan diabetes. Alltså måste jag och David se till att vänner och framtida partners vet.

Så vi kan släppa iväg ut på stan och även på charter resan. Jag förstår ju att tragedin kan ändå inträffa. Vi måste bara göra vad vi kan för att försöka förhindra.

Det var ju det där. Frihet under ansvar... Friheten för killarna ligger under mitt och Davids ansvar.

Sommarbubblan

Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det...

Barnen njuter. David njuter, jag likaså. Sol, bad, vänner och familj i en salig blandning. Grillandet inte att förglömma. Mycket grillande... Lite fix på huset som de sanna förortsfolk vi är. Husbilsåkande och spontana utflykter. Läsa tidningen på altanen, njuta av kaffet och veta att ytterligare en lång varm dag ligger framför mig.

Vardagen och verkligheten är på nåt sätt så avlägset när man befinner sig i sommarbubblan.

Det är också så skönt att få släppa på rutinerna. Glass till lunch och sen en tidigare middag. Fruktmellis i bilen på väg till nästa utflyktsmål. Bad efter middagen och senarelagd kvällsmat.

Jag skulle inte vilja leva så här jämt. Med hyfsat små barn finns det en trygghet och stabilitet i relativt fasta rutiner kring mat och sömn. Men det går, det går så bra. Vi känner frihet. Pojkarna lär sig vilka förutsättningar som behövs för att kunna göra så här. Det är helt enkelt frihet under ansvar som gäller.

Sen har båda pojkarnas blodsocker legat riktigt bra. Ibland blir det förstås urtokigt och man måste korrigera. Men det gör inget, det är okej. Det är livet.

Att lyssna

För det mesta tycker jag att jag hör killarna. Vi har ju från början uppmuntrat dem att lyssna på sina egna kroppar och dess signaler. Men rätt var det är glömmer jag av det där av någon skum anledning. Då kan jag kliva in i en jagärmammanochjagvetfaktisktbäst-roll. Den är inte alltid helt sympatisk. Framför allt inte när den kör över barnets känsla av att något inte känns bra.

Sigge låg och stökade i sin säng. Snurrsnurrgråtgråt. Jag allt mer irriterad. Förstås... Och så gång på gång: jaaaag ääääär huuungrig
Envist hävdar jag att du får vänta till frukost. Jag vet att du nyss ätit en rejäl kvällsmat. Och innan dess bra med middag. Du KLARAR dig. Tar förstås socker. Den stämmer helt överens med sensorn. 6,1. Inte är det socker relaterat iaf. Tänker jag och tar ytterligare en diskussion om att inget mer äta. Tänker förstås att det här var en variant av vill inte sova.

En kvart senare ropar Sigge. Tyst och demonstrativt visar han mig sin pump. Plötsligt visar sensorn 3,5 och en pil nedåt.

Tänk att redan hos fem-åringen kan ögonen lysa av "vad var det jag sa!".

Tänk att den lilla skitungen kände så precis vad som höll på att hända. Visst är det häftigt hur en sån liten människa kan känna så precis vad som försiggår i kroppen. Nästa steg blir förstås att lära honom att verbalisera det på ett annat sätt. Att kunna uttrycka att det han känner är nåt annat än vanlig hunger. Tills dess ska jag inte glömma att höra när grabbarna talar om för mig. Om än på sitt sätt!

Fattar inte

Alltså?! Gårdagens vrickade värden, som avslutades inatt med att ligga jättelågt. Både kl 21 och 23 låg han på två. Sen under natten ställde David ner pumpen ytterligare vid nåt tillfälle. Nu, vid lunch, ligger han once again på 29 och 1,9 i ketoner. Va?!? Nålen funkar ju. Insulinet funkar- annars hade Viggo också legat tokigt. Fattar helt enkelt ingenting. Det gör mig ont att hans lilla kropp ska utsättas för så mycket stryk.

Svängningar

Sockret sjönk. Ketonerna försvann. Sigge hittade sitt goda humör. Jag och David lugnet. Tror sjutton att mina grå hårstrån vid det här laget är fler än de råttfärgade. Socker svängningar är verkligen detsamma som känslomässiga sådana.

Traumatiska sprutan

Man skulle kunna tycka att barnen är härdade. Nålar och sockertagningar hitan o ditan. Så vad borde en helt vanlig spruta egentligen vara i sammanhanget?! Faktum är att den är precis lika traumatisk för mina pojkar som för vilket barn som helst. De brukar inte få helt vanliga sprutor.

Nu insåg vi att vi måste ta till tunga artilleriet. Sigge har legat högt precis hela dagen. Ny nål och allt det där. Basalen plus hundra. Dundrat på bolusdoser med jämna mellanrum. Trots detta var han nu över 30 i socker och 1,7 i ketoner. Inte mycket ketoner, men nu gäller det att vi får det att vända så vi inte behöver åka upp.

När David kommer med sprutorna i näven gråter Sigge förtvivlat. Jag försöker sjunga för honom. Men jag känner hans förtvivlan, min röst bara bryter. Torkar mina egna tårar och håller om honom för allt jag är värd. Första sprutan går bra. Vi alla andas ut. Spruta nr två måste träffat en nerv. Ny förtvivlad gråt.

Efter en halvtimma mäter jag igen. Ketonerna har ökat och sockermätaren visar HI. Sitter nu här och väntar in vändningen som borde komma snart.

Kramar

Sitter bredvid ena barnet som ska somna. Lite småprat, lite bus och en massa gos. Från rummet bredvid hör jag David gå igenom samma procedur med det andra barnet. Gillar att höra mumlet därifrån. Tänker att en trappa ned sitter en stor kille som man gosar med på andra premisser nu för tiden.

Plötsligt går det upp för lilla killen att jag ju inte kommer vara hemma imorgon kväll när det är hans sovadags. När jag kom hem från jobbet idag hann han och brorsorna knappt avbryta leken för att notera min hemkomst. Men nu plötsligt går han igenom en liten seperationskris. Med tårar hängandes i ögon fransarna frågar han mig om han får följa med på mitt galej. Jag konstaterar att det är bara för vuxna.

Min fantastiska lilla kille löser situationen på bästa sätt han kan komma på. Han ger mig en extra lång kram, så säger han "nu har du en kram inom dig som du kan ge till en av dina kompisar." Tänk om han visste, han kommer finnas med i varenda kram jag delar ut.