För det mesta tycker jag att jag hör killarna. Vi har ju från början uppmuntrat dem att lyssna på sina egna kroppar och dess signaler. Men rätt var det är glömmer jag av det där av någon skum anledning. Då kan jag kliva in i en jagärmammanochjagvetfaktisktbäst-roll. Den är inte alltid helt sympatisk. Framför allt inte när den kör över barnets känsla av att något inte känns bra.
Sigge låg och stökade i sin säng. Snurrsnurrgråtgråt. Jag allt mer irriterad. Förstås... Och så gång på gång: jaaaag ääääär huuungrig
Envist hävdar jag att du får vänta till frukost. Jag vet att du nyss ätit en rejäl kvällsmat. Och innan dess bra med middag. Du KLARAR dig. Tar förstås socker. Den stämmer helt överens med sensorn. 6,1. Inte är det socker relaterat iaf. Tänker jag och tar ytterligare en diskussion om att inget mer äta. Tänker förstås att det här var en variant av vill inte sova.
En kvart senare ropar Sigge. Tyst och demonstrativt visar han mig sin pump. Plötsligt visar sensorn 3,5 och en pil nedåt.
Tänk att redan hos fem-åringen kan ögonen lysa av "vad var det jag sa!".
Tänk att den lilla skitungen kände så precis vad som höll på att hända. Visst är det häftigt hur en sån liten människa kan känna så precis vad som försiggår i kroppen. Nästa steg blir förstås att lära honom att verbalisera det på ett annat sätt. Att kunna uttrycka att det han känner är nåt annat än vanlig hunger. Tills dess ska jag inte glömma att höra när grabbarna talar om för mig. Om än på sitt sätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar