Tidningarna fylls idag, som alla andra dagar, av korta notiser. Alla mer eller mindre tragiska. Jag bläddrar förbi, trygg i förvisningen att det här gäller inte mig. Aldrig mig. Så fastnar ögonen vid en enda kort rad. Ett litet ord som fångar upp ögonen.
Jag skummar artikeln om en ung tjej på 18 år som just omkommit på sin semesterresa. Man tillåter inte sig själv fångas upp av smärtan i artikeln. Förrän jag ser just det där ordet. Diabetes. Flickan hade diabetes.
Som förälder till diabetiker förstår jag ju att det här dödsfallet kan ha påverkats av just diabetesen då hon hade kräkts av matförgiftning. Jag vet ju vad konsekvenserna är av dessa fruktansvärda kräkningar.
Första instinkten är ju att låsa dörren om pojkarna. Aldrig släppa iväg dem, hålla dem hemma i tryggheten.
Men, nä. Det är inte så vi funkar. Jag och David satt här vid frukost bordet. I den stilla sommar solen och tystnaden har vi pratat om när killarna ska sträcka ut sina vingar. Vad vi behöver inpränta i dem och även i deras vänner. Vad händer om de blir sjuka, börjar testa alkohol-hur kan de som finns runt omkring hjälpa till.
Tyvärr är det ju som så, det kommer finnas tillfällen då mina pojkar kommer vara mer beroende av hjälp från de runt omkring, än någon utan diabetes. Alltså måste jag och David se till att vänner och framtida partners vet.
Så vi kan släppa iväg ut på stan och även på charter resan. Jag förstår ju att tragedin kan ändå inträffa. Vi måste bara göra vad vi kan för att försöka förhindra.
Det var ju det där. Frihet under ansvar... Friheten för killarna ligger under mitt och Davids ansvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar