Jaja

Tar tillbaka det där. Febern har kommit tillbaka- inte särskilt underligt att ungen sover!

Skickat från min iPhone

Oro

Ibland undrar jag om jag oroar mig mer för sigges allmänna sjukdomstillstånd än vad jag hade gjort om han inte haft diabetes. Egentligen har ju inte de två att göra med varandra, men oron finns ju där att det ena ska påverka det andra. Jag tror att jag blivit väldigt mycket mer uppmärksam på allt som känns avvikande. Helt klart nåt jag behöver jobba på- för min egen skull!

Sigge hade hög feber i helgen. Men inte nu längre. Annars inget särskilt. Lite rälig i magen sådär. Trots det har han först sovit 2 1/2 timma, var vaken 30 minuter och somnade sen om. Ett barn som ALDRIG sover middag. Så ja, jag blir orolig. Hade han fortfarande varit febrig hade jag ju förstått ett ökat sömnbehov. Varför sover han så?

Skickat från min iPhone

Antal...

Antal grader vid framkomst: 41
Antal fungerande Ac i bussen från flygplatsen: 0
Antal grader vid hemkomst: 16
Antal grader i poolen: 29
Antal spf: 20
Antal flaskor turkiskt vin: 1
Antal flaskor schweppes för att skölja ner turkiskt vin: 1
Antal funderingar relaterade till diabetes: 0
Antal pengar spenderade på shopping: nåja...
Antal flaskor vatten: 20
Antal tillåtna glas med o'boy till frukost:2
Antal alternativ att välja på på efterrättsbuffen: 10
Antal sockerkontroller: 0
Antal glassar: 20
Antal sjuka barn vid hemkomst: 1
Antal glädjefjärilar i magen vid mottagandet på flygplatsen: 100.000
Antal kameler min mamma blev erbjuden för mig: 5

Skickat från min iPhone

Smiter

Lite grann känns det som om jag smiter. Smiter från konstanta sockerkontroller. Kolhydratsräknig, dosering, funderingar, övervägningar, jämföringar (är det ens ett ord...) När jag tänker efter kan jag känna mig chockad över hur stor del av min tid diabetesen tar. Hela tiden görs någon sorts bedömning av situationen. Dag som natt.Och nu ska jag bara strunta i allt det där. Rätt upp o ner, i en hel veckas tid. Utöver att njuta av min mors sällskap, Turkiets sol och värme, ska jag ge Rasmus hundra uppmärksamhet. Utan att "ska bara". Bara mäta socker. Bara ge lågmedicin. Bara ge insulin.

Vi ska dricka när vi är törstiga, äta när vi blir hungriga. Gärna småäta glass och godis mellan målen bara för att. Och så ska vi spela kort. Jag har lovat Rasmus att lära honom spela mulle. Dessutom har jag o mamma haft ingående diskussioner vilka böcker som ska med, så sysselsättning kommer inte att saknas!

Må gott mina vänner!

Debatt

Till och börja med så tycker jag att det är helt förfärligt.

Men samtidigt. Tycker jag att debatten till viss del blivit helt snedvriden. Ska man för en debatt måste man föra sakliga argument. Hur ska motståndarlaget annars kunna ta en på allvar?!

Jag läste någon som påpekade att tanken från TLV är ju att kostnaden för pumpen ska istället för att läggas på staten, hamna på landstings nivå. Varpå någon annan replikerade att det är ett utspela från TLVs sida när protesterna blev ljudliga. Men det är ju inte sant! Redan när jag talade med vår läkare, innan detta gick ut i media, talade hon om att det är precis det som är tanken.

Precis som tv4, som säger att kostnaden kommer att hamna på den enskilda individen. Återigen inte helt sant. För det är ju under förutsättning att sjukhuset/landstinget inte tar på sig kostnaden för pumpen.

Därmed inte sagt att det är fullkomligt vedervärdigt. Vården blir ojämnlik och beroende på var du bor, eller din egna ekonomiska status. Vilket jag naturligtvis tycker är helt förkastligt.

Men ska vi argumentera för vår sak, måste vi ha rätt argument. Det kan inte vara någon sorts pajkastning i stil med vem sa, du sa. Det gäller att komma med sakliga, sanna argument som verkligen påvisar den försämrade livskvaliten för alla med diabetes. Och den absoluta reella risken för följdsjukdomar för många som har svårt att få bra värden utan pump.

Arg och Ledsen

Upprörd. Förbannad. Uppgiven. Arg och ledsen.

TLV planerar att utesluta insulinpumpar ur läkemedelsförmånen. De har inte ens ändrat någonting annat än hur man ska se på förbrukningsartiklar, och elektoniska hjälpmedel ska inte längre ses som en förbrukningsartikel. Ett så kortsiktigt tänk, som handlar om att spara pengar-utan tanke på alla konsekvenser för diabetikerna. Det är ju inte ens en konsekvens enbart för den enskilda diabetikern. Utan även för samhället. Att erbjuda den bästa vård tillgänglig minimerar risken för följdsjukdomar. Sjukdomar som kostar enormt i vård, behandling och rehab. Stroke, njurdialys, blindhet för att ta några exempel.

Det som händer är att sjukhuset måste stå för kostnaden för pumpen. Då gäller det att det är ett landsting som är villig att göra det. Annars? Att det plötsligt ska handla om var du bor, i vilket landsting är fruktansvärt. Så orättvist. När din vård handlar om pengar tillgängliga känns det plötsligt som en amerikansk modell, och det är inte så vi lever här i Sverige.

När jag hörde om detta häromdagen var jag ju naturligtvis tvungen att ringa vår fina doktor. Hon försäkrade mig om att när även Viggo behöver pump, kommer naturligtvis även han att få det. Så visst, jag behöver inte oroa mig för "egen skull". Men jag störs enormt att orättvisan i det hela. Hon berättade för mig att om en hel läkarkår som strider för att detta inte ska bli verklighet. Läkare som borde få lov att lägga sin tid och energi på andra saker.

TLV har i dagsläget fått tre stycken JO-anmälningar på sig pga detta.

Mår bra

Vi mår bra. Så himla skönt att få säga att vi mår bra. Bara som detta att Sigges socker är fullkomligt oförutsägbart just nu. Istället för att ifrågasätta mig själv och vad som gjorts fel, orkar jag att helt enkelt ta tag i situationen. Och känna att jag fortfarande mår bra.

För det allra mesta mår Sigge också bra. Förutom igår när han rasade från 18 till 1,5 på 75 minuter. Hur är det ens möjligt...? Men den senaste tiden känns det som om det inte finns nåt mönster nånstans i hur hans socker beter sig. Massor av känningar i parti och minut. Dessutom har han börjat snora grönt igen. Trodde inte det skulle bli förrän dagis började igen. Nåja, som sagt vi mår ju faktiskt bra!

I år, precis som de två tidigare åren har ju semestern kommit precis när den behövts som mest. Precis när jag känt hur tillvaron börjat bli alltför överväldigande. Det är ju då vi behöver varandra i familjen. Och känna att vi mitt i allt är en stark liten enhet som ger så mycket glädje och ro i själen.

För att avsluta mitt inlägg denna fantastiska lördag måste jag berätta om när Sigge häromdagen orsakade att mitt hjärta satt nånstans i öronhöjd. Jag såg att han satt på studsmattan med pumpen i handen. Den händer ju att den trillar ur väskan. Så jag gick för att hjälpa honom krångla ner den. Då hör jag hur den piper. Alltså, här kan man ju diskutera misstag som inte "får" ske. Men när vi satte ny nål kl 02.45 natten dessförinnan, glömde vi aktivera barnspärren. Nu hade ungen lyckats trycka i sig insulin. Som tur var bara 0,1e. Tankarna och känslorna gick ju direkt till december då han fick åka "bamsen" för att han lyckades trycka i sig 16 enheter. Klåfingriga lilla unge <3

Skickat från min iPhone