Smiter

Lite grann känns det som om jag smiter. Smiter från konstanta sockerkontroller. Kolhydratsräknig, dosering, funderingar, övervägningar, jämföringar (är det ens ett ord...) När jag tänker efter kan jag känna mig chockad över hur stor del av min tid diabetesen tar. Hela tiden görs någon sorts bedömning av situationen. Dag som natt.Och nu ska jag bara strunta i allt det där. Rätt upp o ner, i en hel veckas tid. Utöver att njuta av min mors sällskap, Turkiets sol och värme, ska jag ge Rasmus hundra uppmärksamhet. Utan att "ska bara". Bara mäta socker. Bara ge lågmedicin. Bara ge insulin.

Vi ska dricka när vi är törstiga, äta när vi blir hungriga. Gärna småäta glass och godis mellan målen bara för att. Och så ska vi spela kort. Jag har lovat Rasmus att lära honom spela mulle. Dessutom har jag o mamma haft ingående diskussioner vilka böcker som ska med, så sysselsättning kommer inte att saknas!

Må gott mina vänner!