Utmattningsdepression

I mars för ett år sedan la jag mig på soffan en dag och ringde David. Jag sa att jag orkar inte mer, du få komma hem. Då hade allt rasat över mig som en stor tung vägg. Inte helt plötsligt, det hade snarare smugit sig på, rasat bit för bit. Under så lång tid hade jag försökt att hålla mig positiv. Att tänka det är "bara" diabetes. Men sakta men säkert hade tröttheten, oron och stressen tagit ut sin rätt. Plötsligt fick jag svårt att sova och fick panikångestattacker. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte, nu får jag en hjärtattack, på riktigt. Jag kände det som ett enormt misslyckande att jag inte längre kunde tänka "bara" diabetes, utan tvärtom kände hur jävla skitpestigt det är med diabetes.

Ett läkarbesök senare resulterade i stämningsstabiliserare- eller även kallat antidepressiva- och sjukskrivning. Både jag och läkare insåg att det här var inget jag skulle klara på egen hand. Jag träffade både psykolog och kurator i vårt diabetesteam. Ganska omgående fick jag höra att det var en utmattningsdepression jag hade gått in i. Skönt ändå att få svar på varför jag kände som jag kände.

Efter en ganska lång sjukskrivning startade en ännu längre återhämtningsprocess.I januari i år slutade jag med tabletterna och tyckte det kändes bra. Nu för tiden tycker jag att jag trots allt mår ganska bra, även om jag fortfarande inte är där jag var innan allt det här började. Det som jag märker är största skillnade nu är att jag är så fruktansvärt stresskänslig. Jag har överhuvudtaget ingen motståndskraft. Nu det allra senaste så har det varit stress med jobb, med lägret, barnen har varit mycket sjuka och ovanpå fick nån jag bryr mig mycket om ett tråkigt besked. Det här resulterar i att jag denna vackra lördagsmorgon sitter vid köksbordet och kaffekoppen med en stressklump i magen. Känner att jag borde. Men när jag tänker efter finns det inget jag borde. Det är helt enkelt en allmän stressklump som värker. Trots att jag vet att det inte är nåt särskilt jag borde, utan borde istället slappna av och njuta av morgonen, kan jag inte riktigt.

Det är ett beteende jag hoppas försvinnner med tiden...

Insulin

Som regel får ju Sigge sin insulin efter han har ätit. Egentligen borde det ju vara tvärtom så insulinet omgående hinner möta kolhydraterna i maten. Men han var ju så liten när han debuterade. Hur tusan kan man veta hur mkt en nio-månaders kommer äta liksom, och då grundlades vanan med att ge efter. Men nu har han ju sin fina nya pump med fjärrkontroll. Alltså är det himla lätt att ge. Så nu har vi börjat ge halva dosen innan. Det krävs ju bara några knapptryckningar. Ställt mot hur det var innan. En skitförbannad liten kille som avskydde att man grejade med pumpen.

Samtidigt är Sigge fortfarande en envis grabb med en hälsosam dos av treårstrots. Då kan det lätt bli som det precis blev. Jag gav honom frukostinsulinet. Hela dosen dessutom eftersom jag kände mig rätt så säker. Och nu ska ungen plötsligt inte ha någon frukost. Alls. Jag avskyr när jag måste göra vad jag precis gjorde. Plocka fram och erbjuda andra alternativ. Ungen inser naturligtvis att han sitter med trumf på hand och domderar situationen. Men han äter inte. Och då ska ni veta att detta är en anmärkningsvärt matglad liten kille. Så nu har han lämnat bordet med kroppen full av en jättedos och ingen mat. Jag ska ställa ner pumpen och hoppas på att det inte blir ett alltför tjatigt jagandes på socker hela förmiddagen. Älskade skitunge.

Skickat från min iPhone

Status quo

Sitter här vid datorn och slösurfar lite. Slösurfa är verkligen lika tråkigt som att slözappa vid tv:n. Rassemasse är i skolan som han ska. Viggo sitter i soffan och växlar mellan sitt DS och Svampbob. Han småsnorar och hostar emellanåt. Här i knät har jag Sigge. Vid varje andetag rosslar det till på honom. Ur näsan rinner det tjockt gul snor- det ser nästan ut som var. Fler detaljer, någon? Han är fortfarande prickigare än jag någonsin sett nåt av mina barn. Igår bad jag David ta Sigge till doktorn för att återigen titta på honom. Hela kroppen är ju täckt och det kliar och är besvärligt. Doktorn visste inte vad det var, men iaf att det inte är nåt farligt. Nu misstror jag naturligtvis inte doktorn, men samtidigt tycker jag att det är lite komiskt när någon säger "jag vet inte vad det är, men det är inget farligt."

Med andra ord status quo hos trollmor idag. Gudskelov börjar solen på att leta sig fram genom diset.

Sol ute sol i sinne?

Vad gäller gårdagens inlägg måste jag tacka för omtanke och gratulationer, det värmer!

Under dagen har jag varvat stunder på soliga altanen med stunder av bära ledsna barn, ta tempen, justera socker, stoppa slagsmål, fixa mat/fika/mellanmål, dosera insulin och penicillin. Jag har även kramats mycket och suttit långa stunder med ledsen liten kille som inte känner sig särskilt tuff. Vare sig Viggo eller Sigge har haft en av sina bättre dagar idag. Tur att solen hjälper en att hålla sig flytande ibland!

Skickat från min iPhone

The love of my life

Åtta år idag. Åtta år sedan jag och David gifte oss. Man kan ju inte säga annat än att vi haft både upp och nedgångar. Både bra och dåliga perioder. Men jag vet nog faktiskt med större säkerhet idag, än då för åtta år sedan, att han verkligen är the love of my life!

Jag var 25 när jag upptäckte David. Ja,jag får nog säga just upptäckte. Han hade ju funnits där, alltid. Han är ju trots allt storebror till min bästis sen 11 års åldern. Men David var ju alltid stor, levde sitt eget liv. Moppar och allt det där innan vi var ens i närheten. Men så skedde en plötslig ömsesidig insikt om varandras existens. Vi hade ett par intensiva månader innan jag for tillbaka till London. Jag hade ju trots allt ett och ett halvt år kvar på mina universitetsstudier. Lustigt nog fanns aldrig en tanke på hur vi skulle klara det. Det var ju vi! Det fanns ju inget att fundera över. I efterhand är jag glad över den tiden. Allt var så nytt. När jag väl kom till London tillbringade vi timmar i telefon. Varje dag. Vi fick verkligen lära känna varandra, in i det innersta under de där samtalen. Det och helger som vi flängde fram och tillbaka till varandra. Vi byggde en stark grund som vi visste skulle hålla.

Det tog bara några månader innan vi förlovade oss. Bestämde datum under året som skulle komma. Men så plötsligt, när vi varit tillsammans ca 15 månader inser jag. Jag är gravid. Glädje, chock, lycka, skräck. Jag visst nog inte vad jag skulle känna. Annat än självklarheten i det som komma skulle. Den där sista universitets terminen var tuff. Ensam i ett studentrum i London. David hemma i Sverige. Jag gick igenom större delen av illamåendet själv. Kände första fosterrörelserna själv. Då visste jag, jag vill aldrig mer vara utan David vid min sida. Jag minns att jag uttryckte oro till min mamma vid ett tillfälle. Vi hade ju egentligen inte levt ihop innan. Nu skulle vi göra det som nyblivna föräldrar till ett litet barn. Jag tog min examen i juli. Rasmus föddes 1 oktober. Mamma sa så klokt, nu har ju aldrig hunnit skapa er en tillvaro utan barn som sen måste ändras för att ni blir föräldrar. Nu får ni istället skapa er ett liv efter ett annat utgångsläge. När Rasmus var sju månader så kom vi då till dagens datum. Det som blev vår bröllopsdag.

Tänka högt

Ibland borde man inte tänka vissa tankar högt. Tidigare idag kände jag mig ledsen över att Siggelito återigen blivit sjuk. Så uppgivet frågade jag David varför det hela tiden är just Sigge som blir dålig, och sällan nån av de andra. Det måste vara därför som Viggo hade 38 grader nu när han la sig...?Nu när sommaren kommit och allt, ska det inte bli mindre sjukdomar då?!

P.S. vad man förtränger fort. När jag läser bakåt bara lite inser jag ju att det var alldeles nyss Viggo var dålig i feber och förkylning. Minnet är bra men kort! Det är väl detta att Sigges sjukor blir så tydliga eftersom de egentligen är jämnt, men med korta friska uppehåll emellan.

Härliga helg

Vilken fantastisk helg det har varit! Solsken, familj och mängder av god mat. Mycket mer kan man inte begära! Livet känns helt enkelt mycket lättare i den här värmen. Dörrarna står öppna och barnen springer fram och tillbaka. Jag tycker att jag helt enkelt går in i ett helt annat paus-läge som jag mår bra av. Ett och ett annat glas vin i kvällssolen till grillningen har ju gjort sitt till för semesterkänslan!

Och som grädde på moset var jag och vovvan på vår första agility-tävling. En "tränings-tävling" så inte särskilt dramatiskt egentligen. Men stort nog för oss! Som tur var så var bannan inhägnad. För i första loppet fick Selma riktiga glädje ryck och drog några glädjevarv runt banan. Hon skulle hälsa på domaren. Och fotografen. Och han som stod nere i hörnet. Men så småningom kom vi iaf runt banan. Nu var ju de flesta hundarna på ungefär samma nivå, så vi gjorde inte direkt bort oss...!

Sigge har ju varit mer eller mindre dålig under större delen av veckan. Just nu är han och David på väg hem från vårdcentralen där det visade sig att han har halsfluss. Stackars lilla killen, kan nog tycka att det räcker för hans del. Dessutom har han något virus i kroppen utöver sin halsfluss, som gör att hela han är alldeles prickig och kliig.