Gör om gör rätt. :D
torsdag 29 september 2011
Snart pump!
Får nog säga att tillvaron faktiskt känns ganska ljus igen. Inte minst eftersom Viggo är ett under av gott humör och en riktig liten glädjespridare. Utom när han blir riktigt hög. God almighty...
Vi, jag och Viggo, har ju trots allt spenderat två veckor hemma, till största delen bara han och jag på dagarna. Tror att det mitt i allt gjort honom lite gott. Även om jag vet att han saknar kompisarna. Fast så har vi ju även haft tur att som igår bli hembjuden till fina vännerna så att han fått leka av sig lite.
Nu är det hursomhelst bestämt att vi sätter pumpen på tisdag. Känns faktiskt hemskt bra, även om jag vet att det blir en inkörningsperiod som kan vara lite jobbig innan doseringarna satt sig lite. Dr. Frida sa en sån himla bra sak, Viggo förtjänar respekten att man ser honom som en egen individ. Att inte bara göra jämförelser med Sigge och hur han funkar. Jag tänker på det rätt mkt. Sigge är ju liksom vår mall på hur det är. Som vi upplever det. Nu får vi lära om, hur Viggo funkar och vad han behöver.
Sen till viss del känner jag redan att det är lättare av det enkla skälet att Viggo är större. Han kom till mig för en liten stund sen och sa att han behövde nåt att äta. Är du låg frågade jag. Ja, jag tror det svarade han och bekräftades av ett socker på 2,7mmol. Så himla stolt att han kände av det så bra och kom till mig och sa till. Tänk när Sigge ligger på typ 1,7 och fortfarande rumlar runt i vanlig takt. Undrar om Sigge inte känner det själv, eller helt enkelt väljer att ignorera känslorna.
Sen finns det en ny utmaning i att Viggo är större än Sigge var vid debuten. Man får helt enkelt ta större hänsyn till egen vilja på ett helt annat sätt. Vilken tur att Maria frågade vilken färg Viggo valt på pumpen. Herregud, det hade jag inte ens tänkt på, klart ungen ska välja färg! Viggo har förvisso deklarerat, mer än en gång, att han vill inte ha en pump. För att i nästa andetag berätta för den som vill höra hur den ser ut. Han har fått en inset, där vi tagit bort själva nålen, så nu går han omkring och tjongar av den mot magen- på mig, på sig, på snutten, på brorsorna etc. Bra tips från Katrin!
Tänker avsluta med att berätta hur mycket det värmer med uppmuntrande kommentarer här på bloggen. Känslan att det finns människor där ute som bryr sig om mig och min lilla familj är stor! Tack :)
Vi, jag och Viggo, har ju trots allt spenderat två veckor hemma, till största delen bara han och jag på dagarna. Tror att det mitt i allt gjort honom lite gott. Även om jag vet att han saknar kompisarna. Fast så har vi ju även haft tur att som igår bli hembjuden till fina vännerna så att han fått leka av sig lite.
Nu är det hursomhelst bestämt att vi sätter pumpen på tisdag. Känns faktiskt hemskt bra, även om jag vet att det blir en inkörningsperiod som kan vara lite jobbig innan doseringarna satt sig lite. Dr. Frida sa en sån himla bra sak, Viggo förtjänar respekten att man ser honom som en egen individ. Att inte bara göra jämförelser med Sigge och hur han funkar. Jag tänker på det rätt mkt. Sigge är ju liksom vår mall på hur det är. Som vi upplever det. Nu får vi lära om, hur Viggo funkar och vad han behöver.
Sen till viss del känner jag redan att det är lättare av det enkla skälet att Viggo är större. Han kom till mig för en liten stund sen och sa att han behövde nåt att äta. Är du låg frågade jag. Ja, jag tror det svarade han och bekräftades av ett socker på 2,7mmol. Så himla stolt att han kände av det så bra och kom till mig och sa till. Tänk när Sigge ligger på typ 1,7 och fortfarande rumlar runt i vanlig takt. Undrar om Sigge inte känner det själv, eller helt enkelt väljer att ignorera känslorna.
Sen finns det en ny utmaning i att Viggo är större än Sigge var vid debuten. Man får helt enkelt ta större hänsyn till egen vilja på ett helt annat sätt. Vilken tur att Maria frågade vilken färg Viggo valt på pumpen. Herregud, det hade jag inte ens tänkt på, klart ungen ska välja färg! Viggo har förvisso deklarerat, mer än en gång, att han vill inte ha en pump. För att i nästa andetag berätta för den som vill höra hur den ser ut. Han har fått en inset, där vi tagit bort själva nålen, så nu går han omkring och tjongar av den mot magen- på mig, på sig, på snutten, på brorsorna etc. Bra tips från Katrin!
Tänker avsluta med att berätta hur mycket det värmer med uppmuntrande kommentarer här på bloggen. Känslan att det finns människor där ute som bryr sig om mig och min lilla familj är stor! Tack :)
tisdag 27 september 2011
Bryta ihop en stund
Jag och David kom överrens om att använda gårdagen till att bryta ihop en stund-och sen gå vidare idag. Funkar förvånansvärt bra faktiskt. Känner mig fortfarande mentalt urlakad, men känner mig oxå mycket mer lösningsfokuserad. Och framförallt, positiv igen.
Vet inte var vi hade varit utan vår dr.Gun mitt i allt. Som hela tiden stöttar, men också pushar lite när det behövs. Igår diskuterade vi lite detta att åka in, men samtidigt är det klart att det är skönast för Viggo att vara hemma. Och med möjligheten att ringa Gun för att stämma av regelbundet klarar vi det här!
Dessutom pratade vi om detta med pump. Skulle Viggo under veckan fortsatta behöva de doser han får nu, blir det nog pumpsättning under nästa vecka. Jag och David är helt överrens att vi vill ha pumpen så fort det bara finns ett behov av den. Jag tycker pennorna är fullständigt förlamande. Jag är uppriktigt förvånad över hur oflexibelt det känns när man är van vid pump. Jag har all respekt för att det finns människor som helst väljer penna- men det är helt klart inte vår grej!
Det finns dock fortfarande en liten möjlighet att detta är tillfällig svacka. Det borde ge sig inom det närmaste. Nu tycker jag dock att det gott kan vara så här så kör vi vidare. Jag är inte heller säker på att Viggo skulle vara betjänt av att detta bara är en svacka, och sen få återkommande sådana. Han blir ju hemskt påverkad av det hela.
Så summa sumarum, dagens största aber är då egentligen min hemska förkylning (tack för den systeryster ;) som får mig att helst vilja gå omkring och låta ååhhhhh med plågsam stämma så att alla verkligen inser hur synd det är om mig.
Sigge är på dagis, Viggo är hemma nu innan vi får tillräcklig ordning på torpet. Så jag tänker krypa ner i sängen bredvid min stora lilla mellankille och ägna dagen åt att göra så lite som möjligt. Och åter igen påpeka för Viggo hur stolt jag är över honom för att han tar allt det här med en sånt acceptans och insikt om att situationen är ändrad. Min hjälte!
Vet inte var vi hade varit utan vår dr.Gun mitt i allt. Som hela tiden stöttar, men också pushar lite när det behövs. Igår diskuterade vi lite detta att åka in, men samtidigt är det klart att det är skönast för Viggo att vara hemma. Och med möjligheten att ringa Gun för att stämma av regelbundet klarar vi det här!
Dessutom pratade vi om detta med pump. Skulle Viggo under veckan fortsatta behöva de doser han får nu, blir det nog pumpsättning under nästa vecka. Jag och David är helt överrens att vi vill ha pumpen så fort det bara finns ett behov av den. Jag tycker pennorna är fullständigt förlamande. Jag är uppriktigt förvånad över hur oflexibelt det känns när man är van vid pump. Jag har all respekt för att det finns människor som helst väljer penna- men det är helt klart inte vår grej!
Det finns dock fortfarande en liten möjlighet att detta är tillfällig svacka. Det borde ge sig inom det närmaste. Nu tycker jag dock att det gott kan vara så här så kör vi vidare. Jag är inte heller säker på att Viggo skulle vara betjänt av att detta bara är en svacka, och sen få återkommande sådana. Han blir ju hemskt påverkad av det hela.
Så summa sumarum, dagens största aber är då egentligen min hemska förkylning (tack för den systeryster ;) som får mig att helst vilja gå omkring och låta ååhhhhh med plågsam stämma så att alla verkligen inser hur synd det är om mig.
Sigge är på dagis, Viggo är hemma nu innan vi får tillräcklig ordning på torpet. Så jag tänker krypa ner i sängen bredvid min stora lilla mellankille och ägna dagen åt att göra så lite som möjligt. Och åter igen påpeka för Viggo hur stolt jag är över honom för att han tar allt det här med en sånt acceptans och insikt om att situationen är ändrad. Min hjälte!
måndag 26 september 2011
Bergochdalbana
Behövde inte åka in, utan har fått doseringar som förhoppnngsvis ska ta oss igenom dagen på rätt köl. Det var en jobbig natt med insulin varannan timma. Trodde det skulle vara jobbigt att väcka honom för att ge sprutan, men faktum var att han överhuvudtget inte knystade. Idag känner jag mig extremt trött och ledsen. Gun frågade varför, om det var nåt specifikt i sammanhanget. Jag tror att det är hela situationen med oro och känslor som åker fullständig bergochdalbana. Jag vet ju att allt kommer att stabiliseras, och då även känslorna.
söndag 25 september 2011
Skoja till det lite
Viggo bestämde sig för att skoja till det med ett socker på nästan 19 efter kvällsmat+insulin. Planen var ju när vi åkte hem från sjukhuset att klara oss på betämda doseringar, räckte inte de skulle vi komma in igen.
De räckte inte. Vi får åka in igen. Men vi åker inte nu ikväll. Att dra upp en sovande Viggo och dra igång cirkusen känns inte aktuellt så här efter kl22. Vi duttar varannan timma genom natten och åker imorgon bitti. Om det inte sker nån totalförändring förstås.
De räckte inte. Vi får åka in igen. Men vi åker inte nu ikväll. Att dra upp en sovande Viggo och dra igång cirkusen känns inte aktuellt så här efter kl22. Vi duttar varannan timma genom natten och åker imorgon bitti. Om det inte sker nån totalförändring förstås.
Mera Viggo
Inte lätt att hänga med i svängarna just nu. I fredags kändes det som om Viggos socker blivit stabilt igen. Flesta värdena låg på mellan 4-7. Vad mer kan man begära liksom. Nåja, utöver det faktum att den läkare konstaterade att det var bältros som fått honom att må så dåligt i veckan. Det var ju inte bara blåsan i munnen...
Men så nu under helgen har det börjat stiga igen. Inga dramatiskt höjder, men ligger ofta runt 11-12. Naturligtvis puttar vi regelbundet till insulin för att hjälpa honom. Och då sjunker han fint utan krusiduller. Men det känns ju verkligen som det skett en förändring. Ska ringa mottagningen imorgon för att höra hur vi ska gå vidare. Det märks att han mår uruselt av de höga värden, och tyvärr hinner jag ofta bli skogstokig på honom. Vilket känns tufft när man förstår varför han gör som han gör. Men samtidigt ursäktar det inte tråkigt beteende. Det där har ju även varit ett återkommande dilemma med Sigges höga socker. Man vill ju inte vara en hård och orättvis förälder mitt i allt. Men återigen, man får inte lov att bete sig hur som helst.
Vi var ju uppe på mottagningen för ett litet tag sedan och satte sensor på Sigge. Men jag och David enades häromdagen att det får vila lite. Orkar inte med mer än ett extrafokus i taget...
Ute skiner solen och jag försöker finna lite inre frid och glädje. Jag älskar ju varje år när man går in i höstperioden med löfte om snar vinter. Vi har dessutom trevligheter inplanerade för dagen. Men det har varit en tung vecka med en hel det tråkigheter omkring inte bara min lilla familj.
Men så nu under helgen har det börjat stiga igen. Inga dramatiskt höjder, men ligger ofta runt 11-12. Naturligtvis puttar vi regelbundet till insulin för att hjälpa honom. Och då sjunker han fint utan krusiduller. Men det känns ju verkligen som det skett en förändring. Ska ringa mottagningen imorgon för att höra hur vi ska gå vidare. Det märks att han mår uruselt av de höga värden, och tyvärr hinner jag ofta bli skogstokig på honom. Vilket känns tufft när man förstår varför han gör som han gör. Men samtidigt ursäktar det inte tråkigt beteende. Det där har ju även varit ett återkommande dilemma med Sigges höga socker. Man vill ju inte vara en hård och orättvis förälder mitt i allt. Men återigen, man får inte lov att bete sig hur som helst.
Vi var ju uppe på mottagningen för ett litet tag sedan och satte sensor på Sigge. Men jag och David enades häromdagen att det får vila lite. Orkar inte med mer än ett extrafokus i taget...
Ute skiner solen och jag försöker finna lite inre frid och glädje. Jag älskar ju varje år när man går in i höstperioden med löfte om snar vinter. Vi har dessutom trevligheter inplanerade för dagen. Men det har varit en tung vecka med en hel det tråkigheter omkring inte bara min lilla familj.
torsdag 22 september 2011
Trött men bättring
Jag känner mig enormt påverkad av den här vevan med Viggo. Fast det är klart, det har inte bara att göra med socker funderingar, utan hans totala allmäntillstånd. Jag har aldrig varit med om att någon blivit så sänkt av en virusinfektion som gett bara en synlig blåsa i munnen. Ingen feber, ingen snuva, ingenting annat. Men han har ju inte ätit riktigt sen i fredags. De senaste dagarna har jag (under mer eller mindre tvång) lyckasts få i honom lite drickyoghurt. Och inte har han pratat heller. På en hel dag har han sagt ett endaste ord. Valda ordet har ju varit... drickyoghurt. Men han måste ju trots allt äta något för att kompensera Lantuset. Han blir trots allt lite låg utan något i magen, trots att sockret ligger högre dessa dagar. Så fort han fått i sig sin yoghurt har han klättet upp till ca 13, novorapid, och så börjar karusellen om igen.
Känner mig faktiskt trött. Men idag tycker jag mig faktistk se en liten bättring. Viggo har ju bjudit helt frivilligt på flera ord!
Känner mig faktiskt trött. Men idag tycker jag mig faktistk se en liten bättring. Viggo har ju bjudit helt frivilligt på flera ord!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)