Inte lätt att hänga med i svängarna just nu. I fredags kändes det som om Viggos socker blivit stabilt igen. Flesta värdena låg på mellan 4-7. Vad mer kan man begära liksom. Nåja, utöver det faktum att den läkare konstaterade att det var bältros som fått honom att må så dåligt i veckan. Det var ju inte bara blåsan i munnen...
Men så nu under helgen har det börjat stiga igen. Inga dramatiskt höjder, men ligger ofta runt 11-12. Naturligtvis puttar vi regelbundet till insulin för att hjälpa honom. Och då sjunker han fint utan krusiduller. Men det känns ju verkligen som det skett en förändring. Ska ringa mottagningen imorgon för att höra hur vi ska gå vidare. Det märks att han mår uruselt av de höga värden, och tyvärr hinner jag ofta bli skogstokig på honom. Vilket känns tufft när man förstår varför han gör som han gör. Men samtidigt ursäktar det inte tråkigt beteende. Det där har ju även varit ett återkommande dilemma med Sigges höga socker. Man vill ju inte vara en hård och orättvis förälder mitt i allt. Men återigen, man får inte lov att bete sig hur som helst.
Vi var ju uppe på mottagningen för ett litet tag sedan och satte sensor på Sigge. Men jag och David enades häromdagen att det får vila lite. Orkar inte med mer än ett extrafokus i taget...
Ute skiner solen och jag försöker finna lite inre frid och glädje. Jag älskar ju varje år när man går in i höstperioden med löfte om snar vinter. Vi har dessutom trevligheter inplanerade för dagen. Men det har varit en tung vecka med en hel det tråkigheter omkring inte bara min lilla familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar