En eftermiddag här i veckan när jag skulle hämta på dagis mötte jag en pappa i hallen. Får Viggo följa med hem och leka?
- Du vet väl att han har diabetes?
- Visa bara vad jag behöver göra.
Lät Viggo ta ett socker för att pappan skulle se hur det såg ut, vi kom överrens om en timmas lek och socker-avstämning efter en halvtimma. I det här läget kände jag att situationen är under kontroll, men det är ju inte helt enkelt att släppa iväg...
Navelsträngen är liksom lite extra hårt knuten.
Efter den där halvtimman hade Viggo stigit till knappt 20. Så himla stort och spännande var det för honom att åka till en ny kompis. Den här stigningen märks med en gång när det är nåt extra roligt som ska ske. På Sigge är just det inte alls lika tydligt.
Till ett visst mått kommer mina två yngsta aldrig kunna vara som "alla andra". Men med rätt förberedelser är det inte heller mycket de ska behöva avstå. Men visst- det är ju till fullo avhängigt på andra vuxna som vågar ta på sig ansvaret. Jag behöver ju förbereda den vuxna, de måste förstå allvaret. Men jag vill inte heller skrämma upp i onödan. Och detta ska ske vid ett kort möte i hallen.
- Och just det, han tål inte gluten.
Nu funkar detta ju för att Viggo både tar socker och doserar insulin själv. För sigges del känns det väldigt avlägset att kunna följa med någon annan hem. Och visst känns det som hjärtat ska brista när man får släpa hem en förtvivlad unge som också vill åka till kompis.
Det är lite häftigt tycker jag med andra föräldrar som vågar. Vi fick reaktionen när jag förklarade om Maximilians diabetes " oj det låter farligt"... Så den killen får följa med oss hem istället, men det fungerar ju bra det med. Fast visst blir det lite krångligare att förklara för barnet när de inte får följa med för att andra inte vågar ta ansvar och det har jag full förståelse för.
SvaraRaderaAndra föräldrar som ställer upp och verkligen förstår är guld värt!
SvaraRaderaVår pojke fick diabetes när han var tre år, nu fyller han elva. När han var åtta år fick han sova över hos sin bästis som bor nära oss. De föräldrarna har alltid ställt upp och vågat ta ansvar.Vi fick låna en husnyckel, så att vi kunde gå in på natten om vi blev för oroliga!
Det som känns otänkbart för er nu kommer att ändra sig. I fredags cyklade vår pojke själv till sitt första disco på fredagskvällen. Han köpte godis som alla andra och hade dansat sig svettig. Sedan cyklade han hem själv. Vilken grej! Att jag sedan fick ställa klockan och minska på insulinet och ge mjölk halva natten kändes fjuttigt i jämförelse med att han och vi släppt taget till en egen första utekväll!