Hur det än är måste ju vovvan ut. Så fullproppad med Alvedon tog vi en liten promenad längs havet. Ett sånt där perfekt ögonblick när havet, stillheten och solen får lugnet att infinna sig i kroppen. När stillheten ger- tid för eftertanke skulle man kunna säga- jag tycker tvärt om, tid för ingen tanke. Utan bara låta allt det vackra insupas i själen och låta den komma till ro. Att sen sätta sig i soffan med varmt kaffe och känna hur man åter igen fått förnyad själslig ork, även om kroppen behöver någon ytterligare dag på sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar