Jättehögt

Jag försöker verkligen hålla mig positiv. Jag inser ju hur fantastiskt mycket jag har att vara tacksam över. Inte minst sen jag genom min syster blivit väldigt insatt i den ofriviligt barnlösas circus. Jag har ju mina tre fantastiska grabbar att vara så innerligt tacksam över.

Men idag är det en sån där dag då diabetesen visar sitt fula tryne. Suger ur all min energi och visar på hur dränerande det kan vara. Alltsomoftast tar vi socker på båda barnet och tänker att det ligger som det ska. Så kommer en dag som idag. Viggo var låg, Sigge var hög. Sigge fortsätter att vara hög oavsett hur mycket jag puttar i honom. Inser att han måste ha ny nål, men också att jag bara har den gamla sorten med mig. Och att vi är långt hemifrån i förhållande till tiden. Viggo ska på kalas, så med en tid att passa ska Sigge hinna lämnas hos mormor och morfar. Och på kalaset måste jag ju vara med. Kan ju inte lämna ett litet barn med diabetes själv på bushuset utan kunnig vuxen.

Inser att vi är nära fina vännerna som även de har ett litet diabetesapotek hemma. Slänger mig dit, snabbt på med ny nål. Slänger oss till mormor o morfar. Sigge bara gråter- han mår ju jättedåligt förstås. Lämpar av ett barn, stressar till kalaset och här sitter jag nu. När fina Anna kliver in genom dörren rinner tårarna över. Hon tar emot och klappar om. Plötsligt känns det faktiskt lite bättre igen.

Min pappa ringer och säger att Sigge ligger på 26. Det är ju jättehögt? Ja, det är jättehögt.