Här är jag!

Till att börja med måste jag säga en sak. Jag är så enormt tacksam över er som skriver en kommentar och delar med er av er tillvaro. Jag vet att jag är enormt dålig på att svara, vilket jag inte har någon som helst bra ursäkt till. Men jag läser och tar till mig. Och känner tacksamhet över att man inte är ensam, det finns folk där ute som förstår precis vad jag och min familj går igenom.

Hursomhelst.

Trots att det bara blir mörkare och mörkare ute ser jag faktiskt lite av en ljusning så här på höstkanten. Denna veckan är första veckan som boyzen gör sin första hela dagis-vecka sen början på september. (Viskar lite så jag inte jinxar något) Kan det vara som så att vi börjar kravla oss ur det värsta sjukdomsträsket? Annalkande kräksjukesäsongen tänker jag ignorera så länge det bara går. Det som inte syns finns inte.

På dagis fungerar det anmärkningsvärt bra med anpassningen till det nya. Klart det är tufft för dem med två pump-barn att administrera. Men de sköter det hela med ett anmärknigsvärt lugn och tålamod som jag beundrar. Även om det blir många samtal per dag om Viggo. Men det är klart, även Sigge kräver ju sitt. Igår fick jag åka ner och sätta ny nål på eftermiddagen.

Sockermässigt är det för det mesta hallabalo so to speak. Viggo som fortfarande håller på att ställas in och grabbarnas infektioner på det. Förra veckan hade Viggo dessutom en bonus örininflammation. Men det känns okej ändå. Vi kämpar på och försöker få någon ordning på det hela.

Vi har precis fått en sladd från Medtronic, så igår kunde David tanka ner pumparna i datorn. Sen är det bara för dr.Gun att plocka upp det hos sig, så kan hon kika på kurvorna och ge stöttning utifrån det. Så förbaskat bra!!!

För övrigt ska jag med Sigge till Gun idag för besiktning. Känns lite tungt med vetskapen att hba1c kommer att vara sämre än sist. Men vi kan ju inte göra mer än vårt bästa... Infektionstiderna är verkligen pest här och de påverkar så fruktansvärt mycket. Det värsta är ändå hur det känns som om det stjälper allt det jobb vi lägger ner. Men samtidigt- det är dumt att stirra sig blind på hba1c, det är ju trots allt inte hela sanningen. Ändå står man där och tar det som ett betyg på hur väl man har lyckats under senaste perioden.

Att åka till Gun är en sån höjdpunkt som jag verkligen ser fram emot. Man får kliva in i en varm trygghetesbubbla när man kommer dit. Man får bekräftelse på det som görs rätt, och råd i hur förbättre det som behövs. Utan undantag går jag därifrån och känner mig stärkt i det vi gör här hemma. Och bekräftad i att det är okej att tycka att det är tungt ibland.

Igår var jag med systeryster på turne. Jag kom hem med två stora vackra julblommor. Kändes nästan lite galet att redan ställa dem i fönstret. Nu står de där och lyser upp hela rummet med sin underbara röda färg och berättar att julen närmar sig med stormsteg. Jag älskar verkligen den här tiden på året. Nu får vi bara hoppas att det snart kommer lite snö dessutom!