När Viggo lades in en natt på östra i mitten av september inleddes en period som jag överhuvud taget inte kunnat föreställa mig på förhand. Och tur är väl det.
Det var ju hans bältros som sen visade sig slagit ut hans insulin produktion. Höga svåra värden med daglig läkarkontakt. Under hela den här tiden fick Viggo vara hemma från dagis. Kändes inte riktigt aktuellt att lära upp personalen i att använda penna, vi visste ju att pumpen skulle komma. Dessutom var sockervärdena alldeles för oförutsägbara.
Efter två veckor pumpsättning. En känslomässigt omtumlande resa även om det funkade över allas förväntningar. Trots konstant ökande doseringar känns det dock som om han alltid ligger för högt. Det blir tydligt inte minst av att han får en rejäl känning redan vid 4. Kritvit och skakande ben. Men vi fortsätter kämpa på så att det så småningom ska bli bra.
En dag gick båda grabbarna på dagis tillsammans innan vi hittade första koppan på Sigge. Vi hade ju bara väntat sen bältrosen... Så hade Sigge en urjobbig period. Dåligt allmäntillstånd och totalt okänslig för insulinet. Under flera dagar gick pumpen på 200%.
Under förra veckan gjorde de ett par dagar tillsammans på dagis igen. Ett par halvdagar- resursen var sjuk.
Så är vi då framme vid denna veckan. Sigges skorpor trängs med en helt ny uppsättning prickar. I kombination med feber, rosslande andning och riktigt äckligt snor. En läkare har tittat på honom och hade ingen aning vad det kunde vara för prickar. Helt ärligt ser barnet inte riktigt klok ut...
Mitt i allt är det klart att jag känner viss tacksamhet över att vi gjorde det aktiva valet att jag skulle vara hemma, vi visste ju hur mycket det faktiskt är kring två små barn med diabetes. Och hur hade vi löst den här perioden annars?? Samtidigt blir det ju att allt detta hamnar på mina axlar dagtid, och så måste det ju vara. David gör allt han bara kan för att stötta. Men han kan ju inte vabba när jag redan är hemma. Klart att vi hade löst det på annat sätt om situationen varit annorlunda. Som det är just nu känner jag mig helt slut. Pga sjuka barn pga oro och funderingar. Pga konstant kamp mot socker och doseringsfunderingar.
Mitt i allt behöver dagis mycket backning nu när vi alla håller på att lära oss hur just Viggo fungerar. Även om vi alla kan pumpen rent praktiskt, så är det trots allt helt annorlunda.
Jag är trött. Just nu tycker jag illa om mitt vackra hem. Det känns som om dessa väggarna är det enda jag sett under senaste 1 1/2 månad. Problemet blir lite också att när David kommer hem kvart i fem så är det så mysigt att träffa honom att jag inte har nån lust att åka iväg.
Ikväll ska jag i vilket fall ta bussen till stan och dricka öl med en riktigt kär vän. Imorgon är David faktiskt ledig. Så det bästa av båda världar!
Ojojoj vilken höst ni haft!
SvaraRaderaMan får hoppas att det snart vänder och kompenseras åt andra hållet! Någon gång måste man ju fylla på kontot med energi och inte bara plocka ifrån det, men visst känns det som en omöjlighet ibland! Hoppas du får en trevlig kväll, det är du minst sagt värd!
Kramar till er!
Hej!
SvaraRaderaFörstår precis, jag har haft en jobbig höst också; flera infektioner på raken och alldeles för höga värden.Min son är 10 år och blev inte beviljad resurs i år med den påföljden att han har blivit jätteorolig, inte når målen i matte och så droppen igår; ett Hba1c på 7,5! Jag fick en chock och mår INTE bra. Mitt barn.... men det är bara att ta nya tag, vad ska man annars göra? Kram Birgitta
Hoppas du får en trevlig kväll, det är du värd! Längtar efter att träffas! Kram!
SvaraRaderaHoppas innerligt att det lugnar ner sig snart! Pontus har halsfluss så mycket skit som snurrar runt på dagis. Kram, Anna
SvaraRaderaHej Tove.
SvaraRaderaHar följt din blogg ett par månader. Har en dotter på snart 6 år som fick sin diabetes 30/3 i år. Jag tycker det är jättejobbigt med ett barn med diabetes, så jag lider verkligen med er som har 2 barn med diabetes. Hoppas verkligen att det ordnar sig med värdena för killarna. Hoppas att din kväll med din vän blev riktigt avslappnad o fin och att batterierna blev lite pånyttladdade. Kram Pernilla
Hej!
SvaraRaderaHar läst din blogg en tid, sen artikeln i Apoteket-tidningen. Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Har tre barn precis som du - 17 år, 4½ år och 2 år, varav de två äldsta har diabetes. 17-åringen har haft diabetes i 5 år och 4½-åringen i 2 år.
Stressen, paniken, oroligheten, uppgivenheten kan äta upp en innifrån. Just nu är vi dock inne i en relativt "lugn" period. Finns så mycket som jag skulle vilja skriva, men vill inte lämna ut mig och min familj i ett kommentarsfält.
Kramar till Er iallafall!
åh fy vilken höst, hoppas det planar ut och upp. Kram!
SvaraRadera