Hur många gånger?

Alltså. Hur många gånger kan samma barn "få" diabetes. På något vis var det nästan enklare med Sigge. Man bara slängdes in i det hela med hull o hår, ingen pardon. Med Viggo har det ju smugit sig på. Etappvis. Under två års tid. Och under varje etapp har det återigen kännts som om att, herregud, han fick just diabetes.

Jag vet att jag vid nåt tillfälle skrev att fram till i våras kändes det som om han verkligen bara hade någon sorts en-spruta-om-dagen-syndrom. Så la vi ju till en novorapid spruta efter kvällsmaten. Fortfarande inte särskilt dramatiskt. Även om vi gick igenom en herregud-han-har-fått-diabetes veva. Socker har vi ju mest tagit för att ha lite allmän koll, det har ju inte påverkat behandlingen tillnärmelsevis.

För att börja i en annan ände- Sigge var dålig under hela förra veckan. Så när helgen kom och Viggo gick ner sig totalt kändes det inte särskilt konstigt. När han dessutom ganska omgående klagade på blåsa under tungan var det ju fullt förståeligt. Under hela lördagen och söndagen åt han i princip ingenting. Alls. Överhuvudtaget. Satt bara i soffan och var helt sänkt. Men vi förstod ju. Blåsor gör ju ont. Pratade med 1177 om hur kunna hjälpa honom. Han var ju så himlans allmänpåverkad. Så plötsligt får jag ett infall. Kanske borde ta ett socker. Ni ser ju, det var inte ens helt självklart att börja där. Nästan 20mmol. Tvättade händerna och stack igen. David gick och tvättade sina händer för att sticka. Lika högt.

Jaha.

Så fick han diabetes igen.

Viggo har aldrig ens varit i närheten av såna värden. Tror att han en gång toppade på 13. Så vad nu göra? Hur dosera? Hur tänka? Ingen aning. Så vi packade in oss till Östra. Väl på Östra blev första prio att vätska upp honom med hjälp av dropp. Sen började ett dygns sockerjagande. Inom loppet av några timmar hade han sjunkit till 3,7. Och då hade han inte ens fått något insulin. Han lyckades få i sig en liten smörgås runt 23, täta kontroller under natten visade att han steg till 15, men sjönk sen och vaknade på vanliga 5. Återigen utan insulin. Känns ju helt galet.

Ingen kan ju svara på om det här är en reaktion på viruset som ger jätteblåsan i Viggos mun. Eller om det skett ett jättetapp av beta-celler. Det enda jag vet är att vi nu har en plan för närmsta veckan. Täta sockerkontroller. Om/när han ligger över tio så ska han få novorapid varannan timma. Daglig rapportering till mottagningen.Så väntar vi helt enkelt ut denna veckan. Ser vad som händer när viruset ger med sig. Om det nu visar sig att han trots allt ligger för högt med denna behandling så åker vi in igen och sätter in det tunga gardet.

Så det känns faktiskt okej så. Skönt att ha en plan att hänga fast vid. Men samtidigt, lustigt vad olika bemötande man får. Jag förstår ju att Viggo i sjuksköterskornas ögon redan är diagnosticerad med diabetes. (Vi låg för övrigt inte på sjukhustes diabetes avdelning, det var fullt.) De verkade som om de tyckte att det var lite konstigt att jag reagerade på höga sockervärden. Han har ju redan diabetes. I deras ögon ja.

I mina har han ju precis fått diabetes...

Så nu är vi hemma i hemmets trygga vrå. Viggo varken äter eller pratar. Bara visar med tecken vad han vill, så ont har han i munnen. Med hot om att annars använda medicinsprutan har han fått i sig lite drickyoghurt under förmiddagen. Trots det lilla har han legat på ganska exakt tio hela dagen.

Herregud, han har nog diabetes i alla fall.