söndag 3 juli 2011
Att släppa taget
Så väldigt väldigt svårt att släppa taget, men jag jobbar stenhårt på det. Det är det naturligtvis för alla föräldrar. När man inser att barnen blir allt större, och får större behov och vilja att röra sig i vidare circlar, allt längre ifrån mamma och pappa. Nu pratar jag inte om tonårsstora circlar. Utan jag pratar om två glada röster som ropar att de cycklar till lekplatsen, en vissling bort. Jag har ända sen Sigge debuterade vid nio månader knutit honom så hårt till mig. Inte av eget val, utan av en känsla av tvång pga situationen. Men nu är han redo att släppa lite av taget, och det behovet har verkligen eskalerat under sista månaden. Jag var inte beredd, inte riktigt redo. Ändå så är det ju så välsignat skönt. Även jag behöver släppa lite på navelsträngen. Jag har ju trots allt pejling på när det funkar. Han är precis nyäten. Låg bra innan maten, inget konstigt med doseringen. Alltså inget akut att fundera över. Jag glädjs samtidigt enormt över att han själv vågar och vill. Han han inte blivit kvävd och kväst av den konstant närvaron av en vuxen i bakhasorna. Han har ännu inte präglats av någon oro. Jag hoppas det kommer att fortsätta precis så här!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad skönt att Sigge känner sig trygg och vill ta små steg längre bort från hemmet.
SvaraRaderaMen visst kan det vara svår som förälder. Jag tyckte att det var jobbigt häromdagen då jag var med barnen på lekplatsen. Tilde träffade en "dagmammekompis" och efter ett tag så ville tjejen att Tilde skulle följa med henne hem (några hundra meter bort). Tilde i sin tur frågade mig och när jag svarade nej så sa hon "Jag visste att du skulle säga nej för dom kan ju inte ta BS eller ge insulin". klok tjej men det känns så jobbigt att hon inte kan följa med hem till kompisar på samma sätt som alla andra :(.
Ha en bra fortsatt semeser. Kram, Linda
Hej där!
SvaraRaderaDet där är svårt och någonting som jag funderar väldigt mycket över. Har pratat mycket med en familj som har två barn med diabetes. Den ena tjejen är snart 20 och fick diabetes som 7 åring och det andra barnet debuterade i år vid 11 års ålder. De beskrivet hur de har luyckats finnas med hela tiden i bakgrunden under sin tjejs uppväxt och fått försöka hålla en låg profil för att hon skall kunna få den frihet som andra barn har haft. Det är en balansgång och jag hoppas att den går att finna!