Jag och grabbarna cyklade ner till havet idag. En sån himla mysig tur. Även om alla grabbarna tyckte det var en smula otäckt med sand och "geggamojja." Slut citat... Sist gång det vankades bad i den här familjen var det i en varm pool längs medelhavets kust, utan en endaste litet sandkorn. Lustigt ändå, jag trodde inte att jag förmedlat min sand-mellan-tårna-fobi. Men det har jag tydligen. Till slut hade det nästan blivit som en fars när små sandiga fötter skulle sköljas av, blev sandiga på vägen upp, fick sköljas av igen, blev sandiga på vägen upp. You get the picture...
Dessutom fick vi promenera så fort vägen slutade lite upp eller ner vägen till Sillvik. Det var ju trots allt Viggos första lite längre cykeltur sen han verkligen knäckte koden. Han har bara cyklat runt i området innan, självförtroendet var inte helt på topp. Dessutom var fick vi stanna med regelbundna mellanrum eftersom Rasmus kedja hela tiden hoppade av. Dessutom satt jag hela tiden och parerade Sigge som snodde runt konstant för att kunna ha koll på brorsorna och slänga iväg diverse kommandon till dem.
Så ingen stress med andra ord! Ska man umgås med det här gänget för man ladda med ingen stress och gillar-läget-känslor. Samtidigt får man ju så mycket tillbaka. Sigge som vrålar ren glädje i utförsbackarna. Rasmus som stolt visar vägen. Viggos lycka över första riktiga cykelutflykten.
På hemvägen när alla är svettblanka i ansiktet efter turen, benen trampar lite långsamare. Då vänder sig Viggo om och säger , mamma vad mysigt det var att cylka till havet. Det är lätt att känna sig nöjd då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar