Jag läste en gång att när ett barn får en kronisk sjukdom kan barnets mor-och farföräldrar på sätt vis sörja dubbelt upp. De sörjer nämligen barnets sjukdom i första hand, men i andra hand sörjer de även det egnat barnets-alltså det lilla barnets föräldrar-situation. För där har de ju kvar föräldrarrollen. Och det vet man ju som förälder, det sista man vill är ju att ens barn ska behöva gå igenom en jobbig situation.
Jag kan ju säga att jag tycker att det där går åt båda hållern. Jag kan känna mig enormt ledsen över att mina och Davids föräldrar har ställts inför en situation de aldrig har bett om. Vi med naturligtvis, men vi är ju trots allt föräldrarna. Istället för att baka bullar, meta metspön och bara gosa, måste de plötsligt lära en hel massa som ingen av oss hade någon som helst aning om. Inte bara det, de måste lära sig teknik för att använda pumpen och lära sig att ge sprutor för att hantera pennan. Istället för att bara ta över en liten stund ibland för att bara skämma bort, måste de räkna kolhydrater, ta socker och ge insulin. Det gör mig faktiskt ont. Samtidigt som jag och David är så hemskt beroende av dessa människor för att överhuvudtaget överleva vardagen. Vilket våra föräldrar och syskon vet, och därför ställer de upp för oss. Trots att det är jobbigt även för dem. Och därför överlever vi.
Detta inlägg berör mig verkligen.. Precis som du skriver, det är jobbigt för era anhöriga men de ställer upp för er, ni behöver dem och det vet de.. Så borde alla ha det. Vi har tre små barn som alla har sjukdomar, men vi har ingen som helst hjälp i vardagen... Skrev ett inlägg på familjeliv för månader sedan om att jag inte orkar längre.. Men man måste orka.. Tyvärr sliter det enormt på relationen med barn som dessutom har behov utöver det vanliga och ingen mormor som kan rycka in ibland.. Jag är glad för er skull, att ni har lite hjälp i er vardag så att ni orkar. kram!
SvaraRadera