Fem år

Om några timmar slår klockan över och det blir den tredje juni. Den dag då min yngsta lilla kille fyller fem år. Jag minns dagen han föddes som om det var igår. Det var precis lika varmt då, som det varit senaste veckan nu. Jag hade fått tid för en planerad igångsättning. Klockan nio tog barnmorskan hål på hinnorna. David var nere och la på pengar för bilen precis i det ögonblicket. Vi skojade om att han skulle hinna tillbaka. Vid elva kom värk arbetet igång på riktigt. Klockan halv ett var han ute. Kärlek. Ren kärlek.

Jag kommer ihåg första halvåret. Amningen. Dopet. Allt det andra.

I mitten av mars tar minnena slut.
Minnen av Sigge och vem han var.

Istället kommer jag ihåg lukten av insulin. Innan jag lärde mig att det var insulinet som luktade kunde jag inte fatta vad det var, varför han luktade så annorlunda. Jag kommer ihåg känslan av att lyfta honom och känna hur pumpen låg som en barriär mellan honom och mig. Jag avskydde det. Dessutom tyckte jag att det var otäckt att vara ensam med honom. Mitt eget barn. Jag var rädd.

Jag minns inte inte hans första födelsedag. Vad han fick. Vad vi åt.

Men tiden går. Idag visar han och brorsorna vägen för mig och David. De lär oss att leva i nuet. Att acceptera situationen.

Sigge tar så mycket för givet. Att alla finns där för hans skull. Att den vuxna i närheten är där för att se efter hans behov. Man skulle t.o.m säga att han far fram som en bulldozer genom livet. Hela tiden med skratt och bus i blicken. Hela tiden med en positiv attityd som ständigt får folk att häpna. Häpnar gör man när man måste utsätta honom för allt. Sätta nålar, sätta cgm, ta socker. Han accepterar.

Han låter vuxna lära sig. Han låter dem sticka honom med sitt ovana handlag, och visar dem sen hur man knappar på pumpen.

Så plötsligt firar han fem år. Får en cykel för stora pojkar. Busar med vattenpistolen. Hjälper farmor räkna ut kolhydraterna för lunchen.

Älskade fina unge som gör att det känns som om hjärtat ska spricka av stolthet och glädje.

David

Han är mitt liv, min kärlek och min trygghet. Det är han och jag mot världen. När jag mitt i Viggos kramp, när barnet rycker helt okontrollerat och gråter förtvivlat, när jag då plötsligt får en känsla av vanmakt och yrsel. Då kan jag utan vidare ta ett steg åt sidan. Jag vet att David finns vid min sida, att han tar över och stöttar. Att han gör allt i sin makt för det lilla barnets skull.

Jag behöver aldrig någonsin fundera på om han finns där, på plats, redo att ta emot.

Efterdyningen

Tänker jättemycket på morgonens händelse. På Viggos skräck. På hur han direkt efteråt beskrev det som det där fiskespelet när man rycker upp små fiskar. Men en stund senare när jag sa att vi hoppar över tennisen idag, frågade han om det var pga drömmen han hade. Så jag vet inte riktigt vad han kommer ihåg.

Jag vet ju att vi kan inte leva annorlunda pga en sån här händelse. Vi kan bara göra det vi gör. Mäta och dosera. Göra det bästa vi kan. Tyvärr har vi inget facit varför det blev så tokigt denna gången.

Det enda är väl att han inte hade sin CGM. Den hade larmat, varnat, för att till slut stänga av insulin tillförseln om det hade behövts.

Så här i efterhand handlar det om en så ytterst kort episod i vårat liv. Snabbt övergående. Men den skräcken och paniken i viggos ansikte, den kommer alltid finnas som en klump i min mage. Vad hade man inte gjort som förälder för att ens barn aldrig någonsin ska behöva uppleva något liknande.

Kramp

När jag vaknar sitter Viggo på Davids sängkant och gråter, samtidigt ropar han jag är rädd, jag är rädd. Så ser jag hur hela hans lilla kropp rycker helt ofrivilligt. Gång efter annan bara rycker och rycker han. Som om hela kroppen får häftiga elchocker. Som nåt man ser på tv. David kommer med saft som vi får i honom. Jag håller om honom, försöker trycka honom intill mig så han ska veta att jag är där. Men han märker ingenting, han bara skriker med helt tomma ögon och fortsätter rycka. När han fått i sig ett glas till tar David honom i famnen. Gråten stillar sig så småningom. Krampen avtar. Han växlar mellan att plötsligt fnittra och närapå hyperventilera. David håller honom och stryker honom över ryggen.
Plötsligt är det över. Han är som vanligt igen.
Sigge har hela tiden suttit i trappan och tittat på. Han kommer till mig. Vi ligger alla fyra i sängen och kramas en stund. Ledsna, trötta och omskakade. Men lättade att det är över.

01:12

...och Sigge har 3,4. Viggo däremot har 14,3. Slog man ett snittvärde på det hade jag kanske inte behövt gå upp igen vid tre. Insulin till den ena, dextro och temporär basal ändring på den andra. Vad hände där liksom?

Själv sitter jag i soffan och har inte kunnat sova. När jag nu ställt klockan på ringning om två timmar känner jag mig plötsligt toktrött. Vilket är bäst? Halvslummer i soffan och lättare att vakna sen, eller bädda ned mig i sängen och sova riktigt. Bra tungt när klockan ringer och man ska upp ur det djupa svarta hålet.

Ska singla slant. Ska bara hitta en först. Om en stund. Ska bara kolla färdigt CSI först.

Fest

Jag har målat mig och fixat håret. Längst bak i garderoben hittade jag det där jag hade på mig på jobbets senaste happening. Känner mig redo att möta vänner och fina kollegor.

Känner mig också lite trött och sliten. Innerst inne hade jag hellre krupit tillbaka i myskläderna. Men jag har ju trots allt bott i dem de senaste dagarna. Och omväxling förnöjer. Sägs det.

Jag jobbar på ett väldigt ungt företag. Bokstavligt talat. Dels har det inte varit igång särskilt länge, men också så är mina kollegor yngre än jag. De flesta av dem har ännu inte barn. Det känns faktiskt lite befriande just idag. Jag älskar mina barn så innerligt, men just idag har jag ingen lust att prata om dem och alla eventuella sjukdomar. Och det görs liksom inte i kvällens sällskap. De flesta är ännu lyckligt ovetande ;)

Fler än jag som tycker...