När jag vaknar sitter Viggo på Davids sängkant och gråter, samtidigt ropar han jag är rädd, jag är rädd. Så ser jag hur hela hans lilla kropp rycker helt ofrivilligt. Gång efter annan bara rycker och rycker han. Som om hela kroppen får häftiga elchocker. Som nåt man ser på tv. David kommer med saft som vi får i honom. Jag håller om honom, försöker trycka honom intill mig så han ska veta att jag är där. Men han märker ingenting, han bara skriker med helt tomma ögon och fortsätter rycka. När han fått i sig ett glas till tar David honom i famnen. Gråten stillar sig så småningom. Krampen avtar. Han växlar mellan att plötsligt fnittra och närapå hyperventilera. David håller honom och stryker honom över ryggen.
Plötsligt är det över. Han är som vanligt igen.
Sigge har hela tiden suttit i trappan och tittat på. Han kommer till mig. Vi ligger alla fyra i sängen och kramas en stund. Ledsna, trötta och omskakade. Men lättade att det är över.
Jag känner skräcken i mig ändå hit. Det är så läskigt att kroppen reagerar så. Vad coola David och du var i situationen ge er själva en stor eloge. Massa kramar till er!
SvaraRaderaDet är fruktansvärt med kramperna. Allt är jobbigt. Skakningarna som är som elchocker och de hemska syner som uppstår, som skrämmer men som vi andra inte kan se. Jag känner igen det så väl. Många kramar till er
SvaraRadera