Tänker jättemycket på morgonens händelse. På Viggos skräck. På hur han direkt efteråt beskrev det som det där fiskespelet när man rycker upp små fiskar. Men en stund senare när jag sa att vi hoppar över tennisen idag, frågade han om det var pga drömmen han hade. Så jag vet inte riktigt vad han kommer ihåg.
Jag vet ju att vi kan inte leva annorlunda pga en sån här händelse. Vi kan bara göra det vi gör. Mäta och dosera. Göra det bästa vi kan. Tyvärr har vi inget facit varför det blev så tokigt denna gången.
Det enda är väl att han inte hade sin CGM. Den hade larmat, varnat, för att till slut stänga av insulin tillförseln om det hade behövts.
Så här i efterhand handlar det om en så ytterst kort episod i vårat liv. Snabbt övergående. Men den skräcken och paniken i viggos ansikte, den kommer alltid finnas som en klump i min mage. Vad hade man inte gjort som förälder för att ens barn aldrig någonsin ska behöva uppleva något liknande.
Ni gör allt rätt, det går inte att vaka varje sekund över dem. Massor av kramar till er alla.
SvaraRadera