Fem år

Om några timmar slår klockan över och det blir den tredje juni. Den dag då min yngsta lilla kille fyller fem år. Jag minns dagen han föddes som om det var igår. Det var precis lika varmt då, som det varit senaste veckan nu. Jag hade fått tid för en planerad igångsättning. Klockan nio tog barnmorskan hål på hinnorna. David var nere och la på pengar för bilen precis i det ögonblicket. Vi skojade om att han skulle hinna tillbaka. Vid elva kom värk arbetet igång på riktigt. Klockan halv ett var han ute. Kärlek. Ren kärlek.

Jag kommer ihåg första halvåret. Amningen. Dopet. Allt det andra.

I mitten av mars tar minnena slut.
Minnen av Sigge och vem han var.

Istället kommer jag ihåg lukten av insulin. Innan jag lärde mig att det var insulinet som luktade kunde jag inte fatta vad det var, varför han luktade så annorlunda. Jag kommer ihåg känslan av att lyfta honom och känna hur pumpen låg som en barriär mellan honom och mig. Jag avskydde det. Dessutom tyckte jag att det var otäckt att vara ensam med honom. Mitt eget barn. Jag var rädd.

Jag minns inte inte hans första födelsedag. Vad han fick. Vad vi åt.

Men tiden går. Idag visar han och brorsorna vägen för mig och David. De lär oss att leva i nuet. Att acceptera situationen.

Sigge tar så mycket för givet. Att alla finns där för hans skull. Att den vuxna i närheten är där för att se efter hans behov. Man skulle t.o.m säga att han far fram som en bulldozer genom livet. Hela tiden med skratt och bus i blicken. Hela tiden med en positiv attityd som ständigt får folk att häpna. Häpnar gör man när man måste utsätta honom för allt. Sätta nålar, sätta cgm, ta socker. Han accepterar.

Han låter vuxna lära sig. Han låter dem sticka honom med sitt ovana handlag, och visar dem sen hur man knappar på pumpen.

Så plötsligt firar han fem år. Får en cykel för stora pojkar. Busar med vattenpistolen. Hjälper farmor räkna ut kolhydraterna för lunchen.

Älskade fina unge som gör att det känns som om hjärtat ska spricka av stolthet och glädje.