Permission

Hemma igen, officiellt sett på permis, men tanken är att vi bara stämmer av per telefon imorgon för att sen skrivas ut. Skönt ändå, för skulle det vara nåt mer behöver vi inte åka via akuten.

Jag är så trött. Trött i själen verkligen. Önskar att nån la en resa till ett härligt medelhavsland vid mina fötter och sa- här, ta med dig familjen och njut av lugnet och varandra.

Det hade gjort mig glad.

Avdelning 324

Här var vi igen då, ja.

Och inte fattar vi riktigt vad som hände heller. Sigge har förvisso en vanlig hederlig förkylningsinfektion i kroppen. Så när han vaknade med ett socker på 18 kändes det inte jättekonstigt. Så tänkte vi äsch, lika bra att kolla ketoner. 4,9. Faktiskt lite chockartat! Han har aldrig förut varit i närheten av så höga ketoner. Nu vet jag ju om en annan liten diabeteskille som får sådana värden vid feber, men vi har aldrig upplevt det.

Vi ringde upp till 324, bara för att stämma av hur vi tänkt kring doseringen. Vi lägger på, jag känner mig lite nöjd, när sköterskan plötsligt ringer tillbaka. Då hade dr. Frida tyckt att vi skulle komma in iaf, bara för att kontrollera att han trots allt inte hunnit bli sur i blodet. Vi såg ju att ketonerna trots allt börjat sjunka så vi kände ingen jättestress när vi började packa iväg oss.

När vi kommer fram till östra är Sigge ändå ganska pigg. Börjar leka med legot och jag får jaga på honom lite för att han ska följa med mig in till sköterskans bedömningsrum. Där sitter han i mitt knä. Och bara på några minuter blir han helt slö. Han tappar fullkomligt. Nu ser jag hur sköterskan blir stressad, och bara tar Sigge ur min famn. Snabbt går jag med honom bort till akutrummet där rummet snabbt fylls av läkare och sköterskor. Sigge ligger helt apatiskt och bara tittar på ingenting. Emlan som hade påbörjats struntas i och man sätter snabbt en infart på ett annat ställe. I detta utgår alla från att han faktiskt blivit sur till följd av höga ketoner. Men så var inte fallet. Han var nämligen inte sur alls. Alltså vet man inte varför han blev så slö. Därför är vi nu inskrivna på avd 324 för observation.

Så nu sitter vi på vårt gamla rum här på avdelningen. Två sköterskor har kommenterat att visst var det på detta rummet vi låg -då. Vilket minne de har, det är ju trots allt tre år sedan.

Minnen kändes rent kroppsligt när vi klev innanför dörren. Här har vi kräkts, känt enorm förtvivlan men även hopp om framtiden. Och det är väldigt skönt att mötas av varma kramar när man kommer hit. Men jag hoppas trots allt att vi kan åka hem ikväll!

Kräksjuka

En sån där hatad kräksjuke omgång igen. Man märker vilken stor familj vi faktiskt är. Med karensdagar mellan varje insjuknad familjemedlem tycker jag att det är en smärtsamt lång tid innan vågen dragit igenom hela familjen.

Det här var Viggos första kräksjuka sen han debuterade "på riktigt". Lite små nervöst när man inte vet hur just han skulle reagera. Så ofta som vi faller i fällan att tro att Sigge är facit på hur diabetesen uppför sig. Gång på gång blir vi påminda om hur individuellt det faktiskt är. Vilket även påminner hur försiktig man behöver vara i att påpeka för andra hur de borde göra för att ta hand om sitt barn med diabetes...

För övrigt är även barnens HbA1c en påminnelse om det. Sigge ligger på 55. Kunde såklart vara bättre, men vi är nöjda så här i hemska infektionstider. Vintern är hopplös verkligen. Viggo låg senast på 64! Samma mat, samma rutiner, samma sockertagningsintervaller. Hur kan det då gå så fel?!

Sensor och nya tag ska förhoppningsvis få det att bli bättre under våren.

Hursomhelst, kräksjuka. När Sigge har kräkts har han legat lågt lågt lågt. Det har varit en konstant kamp att hålla sockret upp. Kampen har handlat om att hela tiden ta 30-60 min i taget utan alltför allvarliga känningar. Nåt kex, nån glass, nåt chips. Precis vad som helst.

Så blev då Viggo dålig. Och låg verkligen skyhögt. Basalen på plus, konstanta bolusar som dundrades på. Det plus Isglass hjälpte till att hålla ketonerna stången. Så vi tyckte att vi gled igenom det hela på ett bananskal.

Så var det dags för lilla Siggebus. Första kräkningen vid kl 18. En äkta kaskadspya som lämnade blodpuddingspår på väggarna. Han kröp upp i soffan och fortsatte kräkas. Vid 22 var han helt frånvarande. Han öppnade vid det laget inte ögonen när han kräktes, huvudet bara hängde som en trasa ner i spannen. Och med ketoner på 3,5 ringde vi då 112. Vi kände att vi inte klarade det själva längre. Eftersom han var så frånvarande tog SOS det på allvar. Det kändes rätt dramatiskt när två ambulanser med blåljus dundrade in i vårt lilla villaområde. Plötsligt har vi 4 ambulansmän i vardagsrummet. Då vaknade Sigge faktiskt till lite, så ena gänget for iväg.

Infart sattes så han omedelbart kunde tanka både socker och vätska. På vägen in satt han i min famn utan att kunna hålla huvudet uppe. Han yrade lite.

Under natten kollades socker och ketoner en gång per timma. Rätt trött var jag vid sju på morgonen efter fyra timmars upphackad sömn...

När man kommer in till sjukhuset så där vill man ju bara lämpa över ansvaret. Men så länge man inte har att göra med specialicerade diabetes läkare/sköterskor måste man ta besluten själv. Till läkaren på akuten, som inte har nån att konsultera mitt i natten, får man helt enkelt säga vad som behövs i form av socker etc. Förvisso accepterades det utan knussel att jag är experten på mitt barn.

Sigge vaknade trött och medtagen morgonen därpå, men när han fick i sig både glass och nyponsoppa kopplades sockret bort och vi kunde så småningom åka hem!

Gudskelov för det fina omhändertagande som våra barn faktiskt får. Massa människor som jobbar för att just mitt barn ska må bra under en vanlig sketen magsjuka. Kärlek till dem <3

En sån där morgon

Idag är en sån där morgon. Jag klev upp kl 7, och nu, en timma senare har jag hällt upp mitt kaffe.

Strax efter mig kom Sigge nerknatandes. Med nålen hängande på svaj. Som vanligt. Tycker jag sätter ny nål fler gånger än jag inte gör det. Iaf periodvis. Jag vet inte om han pillar bort den mer eller mindre medvetet eller om han helt enkelt snurrar bort den. Han far ju runt som en tok nattetid. Naturligtvis låg han på 18 i socker.

För Sigges del är ju nålbytet inte mer dramatiskt än tandborstning som tur är. Tjongar dit den. Och ser hur både nål och slang fylls av blod. Jaha ja. Gör vi om det då. Hur det än är känns det aldrig roligt att sticka sina barn på det viset.

Så kommer Viggo ner och mår "inte jiktigt bja mamma" Socker på 19. Naturligtvis har hans nål kajkat ur under natten. Samtidigt som sensorns livslängd tagit slut så vi har inte blivit förvarnade.

Viggos nålbyten är inte riktigt lika enkla Framförallt inte när han är så hög. Han blir fruktansvärt speedad och gärna lite provocerande. Jag väntar ut honom medan han springer runt som en tok hela undervåningen för att bestämma var han vill stå under själva nåltjongandet. Sen får vi den på plats utan vidare krusiduller.

Mitt i detta har jag även lyckats packa iväg Rasse till skolan, sett till att han hade med sig gympa-kläder och letat fram strumpor.

Helt ärligt, ibland tycker jag att jag förtjänar ett pris av någon sort. Ömma-modern-som-lyckades-behålla-lugnet-priset.

Nu har jag två stenhöga frukost hungriga killar. Tur ändå att båda är höga eftersom det motiverar väntan på frukosten för båda. Värst när en är låg och hungrig och den andra hög och behöver vänta lite ;)

Bättre balans

Vilken jobbig, rolig, omvälvande, stressande och spännande tid det har varit sen början av januari. Jag började ju nytt jobb då. Jag som varit hemma sen hösten 2009. Tanken var ett schema med någon dag per vecka. Tyckte själv det kändes som lagom uppvärmning. Hitta takten liksom.

Istället slängdes jag in i nåt jag aldrig kunnat förvänta mig. Fullt pådrag med alla cylindrar. Omständigheterna hade ändrats något vilket innebar behov av 50h veckor. Det har väl lugnat sig något. Men i helgen gjorde jag två 14h pass. Jag som skulle jobba nån dag/vecka...

Så även om det är hemskt roligt är jag trött. Det värsta är att tröttheten gör att jag fått lite panikattacker igen. Det som ju började under min utmattningsdepression efter pojkarnas debut. Hoppas det är tillfälligt pga av senaste tidens stress påslag Framförallt eftersom jag nu får en heltidstjänst. Annars får jag väl omvärdera situationen.

Det tråkiga i sammanhanget är min totala frånvaro från alla nära och kära. Vänner som jag inte ens orkar skicka sms till.

Totalt sett mår jag trots allt bättre än på länge. Det var under väldigt lång tid som diabetes var mitt enda fokus. Jag behövde mer än det! Att få bekräftat att jag är inte bara diabetesmamma. Jag har släppt på kontrollen och fokusen. Även om David alltid varit 100% involverad, var jag den som var hemma och har naturligtvis dragit det största lasset.

Det är helt enkelt bättre balans hemma numer!

Tårarna rinner

När Sigge hade legat inne fyra dagar efter debuten inleddes mitt livs särklass värsta vecka någonsin. Han fick en väldigt intensiv omgång av calicie -alltså vinterkräksjuka. Vedervärdigt för alla, särskilt för diabetiker, i synnerhet för en liten nio månaders kille som inte mår särskilt bra och är helt nydebuterad.

Det var en fruktansvärd kamp att hålla sockret uppe på acceptabla nivåer. Sköterskor och läkare sprang konstant in och ut. Vid något tillfälle hade socker droppet kopplats bort för vi trodde det hade vänt. Återigen bara sjönk han. När det beslöts att sätta nytt dropp gick det inte att sticka. Han bara skrek och sockret sjönk. Vid ett tillfälle såg jag paniken i sköterskas ögon när hon tittar på läkaren och säger 0,7. Då skrek han inte längre. Så fick han lugnande för att slippa märka alla stick försöken. Proffsstickarna från kirurgen kom. Plötsligt fanns dessutom en IVA sköterska inne bland alla människorna. Jag var tvungen att lämna rummet. Jag satt nere vid skeppet och kände mig usel att jag inte kunde finnas där för Sigges skull.

Det blev ju bättre så småningom. Läget stabiliserades så smått. Men det tog två veckor innan kampen lugnade sig något. Två veckor att att vara tacksam för en endaste liten saftdroppe som slank ner. Dessutom två veckors isolering på rummet. Även om jag och David turades om. Allt fokus hamnade på dessa saftdroppar och oviljan att äta. Varenda sockertagning framkallade stresskänslor.

Allt det här ligger långt bak i tiden vid det här laget. Men när vi plötsligt får en dag som igår, då kommer känslorna stormande. Oron och paniken. Paniken jag såg i sköterskans ögon. Jag satt igår och gjorde mentala genomgångar av var allt finns som behövs vid en eventuell ambulans färd. Sockermätning för sockermätning. Saftdroppe efter saftdroppe.

Och så är vi plötsligt igenom. Jag vaknade imorse och kände mig glad. Det var ju över.

Ikväll rinner tårarna på mig när jag minns de där dagarna för tre år sedan.

Och så...

Så funkar nålen lite för bra. Han bara sjunker och sjunker. Pumpen nedställd till 20%. Täta sockertagningar. Dextrosol var 30 minut. Tur att han fortfarande tar det i sömnen. Däremot tar han inget annat, inte ens saften vill han ha. Längtar tills imorgon när det här dygnet är över.