Det var en fruktansvärd kamp att hålla sockret uppe på acceptabla nivåer. Sköterskor och läkare sprang konstant in och ut. Vid något tillfälle hade socker droppet kopplats bort för vi trodde det hade vänt. Återigen bara sjönk han. När det beslöts att sätta nytt dropp gick det inte att sticka. Han bara skrek och sockret sjönk. Vid ett tillfälle såg jag paniken i sköterskas ögon när hon tittar på läkaren och säger 0,7. Då skrek han inte längre. Så fick han lugnande för att slippa märka alla stick försöken. Proffsstickarna från kirurgen kom. Plötsligt fanns dessutom en IVA sköterska inne bland alla människorna. Jag var tvungen att lämna rummet. Jag satt nere vid skeppet och kände mig usel att jag inte kunde finnas där för Sigges skull.
Det blev ju bättre så småningom. Läget stabiliserades så smått. Men det tog två veckor innan kampen lugnade sig något. Två veckor att att vara tacksam för en endaste liten saftdroppe som slank ner. Dessutom två veckors isolering på rummet. Även om jag och David turades om. Allt fokus hamnade på dessa saftdroppar och oviljan att äta. Varenda sockertagning framkallade stresskänslor.
Allt det här ligger långt bak i tiden vid det här laget. Men när vi plötsligt får en dag som igår, då kommer känslorna stormande. Oron och paniken. Paniken jag såg i sköterskans ögon. Jag satt igår och gjorde mentala genomgångar av var allt finns som behövs vid en eventuell ambulans färd. Sockermätning för sockermätning. Saftdroppe efter saftdroppe.
Och så är vi plötsligt igenom. Jag vaknade imorse och kände mig glad. Det var ju över.
Ikväll rinner tårarna på mig när jag minns de där dagarna för tre år sedan.
Åh fy fan, jag får ont i hjärtat för er skull. Kram!
SvaraRaderaUsch, ni fick verkligen en onödigt tuff start! Tänkte skriva igår också när jag läste hur jobbigt ni hade men kom av mig, skönt att det vart bättre idag!
SvaraRaderaKram på er!
Jag tror att det är viktigt att gå igenom de där hemska dagarna om igen för att bearbeta alla känslor. Varje år i september går både jag och min man ner i ett sorgset tillstånd då vi går igenom vår sons diabetesdebut. Han blev sjuk i september för sju år sedan och var då tre år. Jag minns också med en obeskrivlig skärpa sjuksystrars ansikten och vad som sades. Det är som en film som måste spelas om flera gånger,alla stick,all rädsla. Jag tror att det är hjärnans eget sätt att bearbeta det som är svårt.
SvaraRaderaDiabetesmamman
Ja fy sjutton! Nog känner man sig ynklig vissa dagar. Ibland stormar känslorna när man tänker på allt jobbigt som varit och som skall komma och följa livet ut. Ibland stormar känslorna av stolthet över hur modig och duktig ett litet barn kan vara trots allt de blir utsatta för.
SvaraRaderaDet viktiga är nog att man tillåter sig att känna och att låta tårarna komma när det behövs. Det lättar på trycket och sedan kan man enkelt glädjas åt det som är bra igen :-)
Kämpa på! :-)
Hälsningar; Annika (mamma till Ella 4 år, deb -11)