Istället slängdes jag in i nåt jag aldrig kunnat förvänta mig. Fullt pådrag med alla cylindrar. Omständigheterna hade ändrats något vilket innebar behov av 50h veckor. Det har väl lugnat sig något. Men i helgen gjorde jag två 14h pass. Jag som skulle jobba nån dag/vecka...
Så även om det är hemskt roligt är jag trött. Det värsta är att tröttheten gör att jag fått lite panikattacker igen. Det som ju började under min utmattningsdepression efter pojkarnas debut. Hoppas det är tillfälligt pga av senaste tidens stress påslag Framförallt eftersom jag nu får en heltidstjänst. Annars får jag väl omvärdera situationen.
Det tråkiga i sammanhanget är min totala frånvaro från alla nära och kära. Vänner som jag inte ens orkar skicka sms till.
Totalt sett mår jag trots allt bättre än på länge. Det var under väldigt lång tid som diabetes var mitt enda fokus. Jag behövde mer än det! Att få bekräftat att jag är inte bara diabetesmamma. Jag har släppt på kontrollen och fokusen. Även om David alltid varit 100% involverad, var jag den som var hemma och har naturligtvis dragit det största lasset.
Det är helt enkelt bättre balans hemma numer!
hejsan
SvaraRaderaSitter och läser din blogg och slängs själv tillbaka till den tid när vår son fick sin diabetes. Jag minns kampen, klumpen i min hals och känslan om att drunkna i ett vattenglas. Känslan om att bo i en bubbla där man såg ut men inte deltog ens i sitt egna liv.
Jag kan inte föreställa mig att ha två barn med denna sjukdom. Känner många gånger att jag inte räcker till den som har det och de andra två som är fullt friska!
Jag sörjer för alla våra barn som får en annan start på sitt liv. Som får ett annat liv än de som de kunde haft. Så mycket jobbigare.
Jag kan känna precis som du- att vi har ett lugnare hem idag. Man förändras ju allihopa. Vår son insjuknade för ett år sedan och vissa saker är ju lättare. Själv har nog min egna sorg kommit i kapp. Många saker gör att allt rämnar. Livet stannar av och jag inte tar mig ut ur min egna tanke. Då är det tungt att orka med andra,trots att jag vet att jag måste.
Min brors son har också diabetes. Han har haft den i 10 år nu och han säger- Det är inte så hemskt som du känner nu. Han lär sig och anpassar sig. Själv gör jag mina värden och tar sprutor utan att många gånger ens tänka på det. Det blir bättre... det tar bara tid...
Den tanken blir mitt mantra de dagar det är extra tungt!
kram