Rätt beslut!

Två timmar efter kvällsmaten och första novorapid sprutan ligger Viggo på 8,2. Tangerar inte i nederkant precis. Jag som hann tänka att han kanske skulle vara lite låg... Vi behöver åtminstone inte fundera på om det var rätt beslut!

Skickat från min iPhone

Vemodig

Igår fick Viggo diabetes. Ja, det kändes iaf så. Vemodigt. Sen oktober 2009 har han tagit en Lantus spruta varje morgon och sen stått sig på det. Vi vet ju om att han har diabetes. Vi vet ju om att insulinproduktionen är i avtagande. Men i vår värld har det ju inte känts som DIABETES. Snarare någon sorts en-spruta-om-dagen-tillstånd.

Nu ska vi alltså även ge måltidsinsulin till kvällsmaten. Fortfarande bara en måltid. Diabetiker behöver måltidsinsulin. Alltså har han fått diabetes.

Naturligtvis ska vi med kontroller se om det är andra måltider det behövs, men med kvällarna vet vi med säkerhet att han numera alltid sticker iväg. Inte till höga nivåer om man jämför med somliga andra i familjen. Men när vi lägger oss runt elva brukar Viggo ligga runt tio. Och det är ju helt enkelt högre än vad han ska.

Sen är ju det fina i kråksången att även Viggos socker påverkas ju av studsmattan. Han hoppade 30 min innan kvällsmaten, både kl 21 och kl 23 låg han stadigt runt sex. Han fick alltså ingen spruta igår, jag ska till mottagningen och få en genomgång först.

Som sagt, vemodigt. Även om vi visste att det skulle komma och att det bara var en tidsfråga. Än så länge kan vi ju fortfarande glädja oss åt att det ännu inte är pumpdags i alla fall!!

Skickat från min iPhone

Söt som socker

Avslöjande

Tänker inte berätta hur det går, men jag kan avslöja att jag är helt klart inte smartare än en femteklassare :)

Skickat från min iPhone

Svåra kolhydrater

Självfallet är jag alltid öppen för nya idéer och tankar för hur det ska kunna funka bättre. Det enda jag vill är ju att barnen ska ligga så bra i sockret som det bara är möjligt. Samtidigt har jag insett att det finns lika många ingångar till hur man ska sköta diabetesen som det finns familjer med diabetes. Så även om jag lyssnar på andras tankar, när vi väl bestämt oss hur VI vill göra, då gäller det att lita på sig själv och sina val. Man måste helt enkelt hålla självförtroendets fana högt. För rätt var det är märker jag att jag kan börja vackla. Jaha, så gör de. Kanske borde vi göra detsamma... Men samtidigt tror jag å det bestämdaste att det viktigaste är trots allt att man hittar ett sätt som känns rätt och riktigt i just vår familj.

Jag har faktiskt ett exempel. Pratade med en mamma till en liten tjej med diabetes. Hon berättade att de aldrig äter potatis eftersom de tycker kolhydraterna är alldeles för snabba. Där är det bara ris och pasta som gäller. Det tösen har verkligen ett helt otroligt hba1c.Sen läste jag ett intressant inlägg av en annan mamma som beskriver att de i första hand väljer potatis. De tycker helt enkelt att det är lättare att möta de kolhydraterna med insulinet vad jag förstår.

Tänk så olika det kan vara. Men det gav även mig en insikt. Det finns inte en enda sanning. För oss funkar ju en annan modell. Ibland pasta/ris, ibland potatis. Vem vet om vi hade sänkt hba1c något om vi valde den ena vägen, men det är inte så vi VILL leva. Vi vill äta ibland pasta och ibland potatis. Och ibland t.o.m. efterrätt på det... Det tycker vi är livskvalité, och det tycker jag är en enormt viktig del i att må bra. Även för mina barn med diabetes. Även om inte allt i livet handlar om mat, så tar det baske mig upp en stor del.

Jag vet ju att de val vi gör för barnen nu, det påverkar dem resten av livet. Jag vill kunna stå rakryggad och berätta varför vi valde som vi gjorde. Men när jag ändå hade en självförtroendesvacka häromdagen så påpekade Maria en sak: vi har ju faktiskt dr. Guns ok-stämpel. Hon tycker ju att vi gör ett bra jobb.

Kul nästan jämnt

Livet är kul nästan jämnt som någon brukar säga. Hela tiden händer det något trots att det egentligen aldrig händer något. Det har verkligen varit en jättekonstig period här det sista. Sigge har varit genomförkyld i tre dryga veckor. Min mormor tog sig igenom jordens trauma och överraskade oss alla. Jag hade ett litet lagom sammanbrott över tillvaron. David blev sjuk. Jag är sjuk. Lite febrig och dan så där. Mitt i allt ramlade vi över en studsmatta som nu står parkerad i trädgården. FANTASTISK sak. Grabbarna kan inte hoppa sig mätta. Men vilka nya utmaningar det ger för Sigges del. Sockret trillar ner till nya rekordlåga nivåer och det har varit en riktig kamp att få upp honom till mer hälsosamma värden. Man kan ju inte begränsa honom heller. "Nej, nu har du fått tillräckligt med fysisk aktivitet, gå sätt dig vid tv:n istället..." I think not. Det här har ju även gett effekt på nätterna så allt är lite ställt på ända just nu och vi behöver tänka om helt och hållet.

Till någonting helt annat. En liten tidningsartikel som de flesta skummar förbi. Säger många inget särskilt. För mig kändes det som en fullständig katastrof. Fas tre studien av Diamyd har visat att vaccinet är verkningslöst. Sigge är ju redan bortom räddning, han har ingen egenproduktion kvar av insulin. Men Viggo som ju har så mycket kvar. Han som fortfarande bara har en långtidsverkande spruta. Tänk om han hade kunnat få leva så, vilken skillnad. Och tänk om Rasse visar sig ha antikropparna. Vad hade vi inte gett då för att han skulle kunna "räddas". Det här ju inte heller något som påverkar bara vår familj. Jag läste om hur många år, och många miljoner som lagts ner i den här studien. Tänk vad många som nu känner besvikelse, och det handlar ju inte bara om pengar.

Nåja, som sagt, forskningen fortsätter trots allt att gå framåt hela tiden. Vem vet vad verkligheten har att erbjuda grabbarna i vuxen ålder...?!

Nedräknigen har iaf börjat på allvar. Tre veckor och fem dagar. Funkar bra som mantra vid behov. Mallis Mallis Mallis.

Sjukdag

Hade egentligen en jättefin helg som avslutades med hela familjen intagandes lunch på klädesholmen. Men trots detta har jag inte mått särskilt bra rent psykiskt. Så idag har jag bestämt dagen vara en sjukdag. För trots att jag idag mår så himla mycket bättre så jag känner jag mig helt slut av att ha varit så låg. Det tär enormt på krafterna. Men efter snö (!) kommer solsken. Jag var precis ute med Selma i skogen och kände hoppet om livet spira igen. Trots detta har jag återvänt till soffan där jag på sant sjuk-maner ser på Oprah och andra väsentligheter som tv:n har att erbjuda.

Skickat från min iPhone