Lunch med hälsning från Svenska sjukvården :)

P.s.

David: Jag blir så trött på dig när du gör så.

Sigge: Pappa du sova?

Proppar som muppar

Faktum är nog att jag överlag har väldigt goda erfarenheter av svensk sjukvård. Klart man möter en och en annan ..., men överlag. Inte minst nyårsafton 2006 när jag kom in till akuten lite tungandad och ont i bröstet. Inte är lungemboli (propp) nåt man tänker på hos en 22 (ehhh...30 nåt) åring. Men man tog mig på allvar och hittade proppen. För övrigt den ensammaste nyårsafton ever. Låg nyinskriven på avdelningen och lyssnade på raketer jag inte kunde se. Bredvid mig låg en tant på 100+ och snarkade. Dessutom låg hon och smågrälade på någon i sömnen. Det var helt förfärligt.

Så i augusti blev jag återigen tagen på allvar. När jag kom in med lite ont i benet sådär- skickades jag direkt till röntgen utan att ens behöva passera Go! En propp till. Eller djup ven trombos som de så gärna kallar den.

Vis och lite skrämd av erfarenheten valde jag därför att åka in i dag när jag åter igen kände mig lite tungandad. Förvisso står jag fortfarande på waran, men under den där kräksjukan åt jag ju inga. Klart jag vet att det kan vara ett vanligt virus. Men jag har gått några dagar och kunde inte släppa oron. Högprioterade som jag var, tillbringades trots allt större delen av dagen på Sahlgrenskas akut. Doktorn konstaterade att det inte verkade gå någon omedelbar nöd på mig. Gav mig en extra spruta blodförtunnande och bad mig att återkomma i morgon bitti för röntgen. Känns så himla bra att inte bara bli avvisad med en klapp på huvudet. Han tar min oro på allvar, och säkerställer att det inte finns något att oroa sig för. Sen är det ju en annan femma att jag blir tvungen att tillbringa hela förmiddagen på akuten även imorgon.

Viggo Viking

Måste bara göra ett litet inlägg om min lilla älskade mellankille.

Viggo ligger verkligen tokjämnt. Fortfarande! Varenda morgon vaknar han med värden runt 4-5. Ibland kan man knappt fatta att ungen har diabetes. Fortfarande- efter 1 1/2 halvt år- står han sig på 2 1/2 e lantus varje morgon. Någon enstaka gång har han fått lite novorapid om vi ätit t.ex. lördagsgodis. Det är verkligen allt! Vi trodde ju att han skulle ha pump vid det här laget. Men för vartenda dag det är så här fortsätter vi att tacka vem det nu är däruppe som bestämmer!

Skickat från min iPhone

Känns bättre!

Det känns mycket bättre igen med förskolan. När jag lämnade fredagmorgon hade vi ett långt samtal. Jag måste tro på att allvaret verkligen (äntligen) gått fram. Det tycks endast vara en person som inte tagit socker innan första mellanmålet. Jag tror faktistk aldrig det kommer ske igen. Men jag kommer trots allt bli mer noggrann med att kolla i boken varenda dag att det verkligen står uppskrivet.

Vi kom fram till att vi i vilket fall ska ha ett möte för att återigen gå igenom dagliga rutiner etc. Hellre en gång för mycket...

När jag åkte därifrån fick jag tag på rektorn per telefon. Jag berättade vad som hänt. Men jag sa också till henne att jag egentligen inte vill att hon ska göra något i nuläget. Jag anser inte att hon kan säga annat än det jag redan har sagt. Men jag vill att hon ska veta, och att det ska finnas dokumenterat. Skulle något liknande hända igen så måste ju något drastiskt ske. Hon återkom flera gånger till hur förvånad hon var. Me too...

Hjärtats dag

Återkommer lite senare under dagen med dagis-återkoppling. Måste bara få en annan sak ur mig först.

Självfallet vill jag att alla små barn ska få överleva. De med cancer. De med hjärtfel. De med diabetes. Och så vidare. Och det är klart att man inte kan kämpa på alla fronter. Skänka bidrag till alla fonder och föreningar. Men faktum är att jag känner mig lite bitter nu när det snackas så hemskt mycket om hjärtebarnen dessa dagar. Naturligtvis, naturligtvis inser jag tragedin med små barn som har svåra hjärtproblem. Men jag vet också att det finns en stor andel som opereras och sen lever ett friskt liv. Mins barn kommer aldrig kunna opereras tilll ett friskt liv. I alla fall inte utan massor av pengar till forskning. Jag översköljs på facebook av olika arrangemang för hjärtebarnen. Vilket förstås är rätt. Men vem kämpar för diabetesbarnen? Vem tänder ljus och köper reflexer med mina barn i åtanke. Klart det är dramatiskt med hjärtan som inte fungerar. Men en diabetes som inte behandlas är även den dödlig. Självfalllet borde jag inte ta detta personligt. Men jag gör faktistk det.

Lurad

Kom ner till dagis med min skylt i högsta hugg.

Berättade hur fruktansvärt arg och besviken jag känner mig.

Faktum är att jag också känner mig lite lurad. Jag har ju hela tiden varit så säker på att de har läget under kontroll. Det värsta är att jag tror att när man låter bli att ta ett socker så handlar det till viss del om lathet. För så himla enkelt det är, och så fort det går. Varför avstår man?

Jag sa att ni kan ju inte ta några som helst beslut om ni inte har sockervärde att grunda det på. Jag frågade dem om de inser att det här faktiskt handlar om liv eller död för Sigge.

Har jag varit lite naiv när jag inte i högre grad har kontrollerat dem? Borde jag ha tittat oftare på historiken i pumpen, och läst mer noggrant i boken? Men som sagt, jag trodde ju att allt var som det skulle.