Skoldag egentligen

Första skoldagen idag. Egentligen. Istället går jag och barnen här och skrotar i våra pyjamas. När jag gick in för att väcka Rasse imorse kändes det som om han skulle brinna upp så varm han var. Det är klart att han hade sina obligatoriska dagissjukor som liten, men numer är han aldrig sjuk. Sina första år var han dessutom ett klassiskt öronbarn med det har också försvunnit med tiden. Jag vet inte ens när han hade feber senast, det måste röra sig om år...

Smågrabbsen får oxå stanna hemma ett par dagar till. Sigge måste få igång aptiten innan jag kan låta honom gå till dagis. Kanske skulle han äta av bara farten på dagis, men det är ju inte en chansning jag kan göra.

Så mystillvaron fortsätter som sagt. Lite hade jag sett fram emot lite normalitet under denna veckan. Jag gillar ju vardagen. Men jag hoppas innerligt att Rasse inte kommer ha någon utdragen historia, för på lördag åker vi till Sälen. Skidåkningen är det bästa Rasse vet, jag vill ju så gärna att han ska orka!

Ett litet p.s. När Sigge debuterade var det två dagar innan vi skulle åka till Sälen. Medans jag väntade på att David skulle hämta mig på jobbet för att åka upp till akuten var jag rätt chockad. Det enda jag kunde säga till mina kollegor var- "Sigge har diabetes. Men vi skulle ju åka till Sälen i övermorgon." Så absurt så här i efterhand. Undrar om folk verkligen trodde att jag bara brydde mig om Sälen.

Lösningen

Vem hade trott att lösningen skulle finnas i ett bortglömt hörn av skafferiet? Pringles chips. Detta var det som krävdes för att barnet skulle äta sig upp till rätt nivå. Who knew?! Men visst, vill barnet ha chips, så ska barnet få chips. All well that ends well.

Skickat från min iPhone

Svängningar

Igår kväll fick vi i Sigge tillräckligt med nyponsoppa för att han skulle stiga upp till 19mmol. Vilket var ju jättebra eftersom vi kunda putta i en rejäl skjuts med insulin, så innan jag och David la oss hade ketonerna hunnit försvinna. Jätte, jätteskönt verkligen. Hann faktiskt bli lite bekymrad, hade ingen som helst lust att åka in.

Så idag vaknade Sigge och åt frukost, det kändes som om allt vänt och jag andades ut. Nu precis visade det sig att han var låg. Igen. Vill inte ha nyponsoppa, vill inte ha saft. Som tur är tog han druvsocker. Och jag tog bort pumpen. Igen.

Det konstiga är ju att magsjukan verkar ju vara borta. Inget konstigt vare sig upptill eller nertill. Han är t.o.m. ganska pigg och glad. Han vill bara inget äta. Eller dricka. Hoppas att det räcker vara utan pumpen under den tillåtna timman, så vi inte landar igen där vi var i går kväll.

Ketoner

Det här är verkligen av de allra värsta moment 22 med diabetesen. Eftersom Sigge inte eg har ätit någonting idag har vi tagit av honom pumpen. Annars blir han ju låg, när det inte finns några kolhydrater att balansera insulinet. Men nu har han varit utan pumpen så länge att han börjat utveckla ketoner. Vilket är en påföljd av insulinbristen. Alltså måste han få i sig insulin. För att det ska funka måste han äta. Vilket han ju inte vill. Och eftersom han inte vill äta kan vi ju inte ge insulin, alltså kan det helt plötsligt bli fara å färde. Vi har pratat med avdelning 324, och ska ringa igen om en timma. Får vi inte någon vändning på det här måste vi åka in. Jag som kände mig så nöjd...

Bläkräk

Det finns ju något tjusigt ord för detta att vara tvättäkta kräkfobiker, men jag minns det faktiskt inte just nu. Inte alltid det behövs en titel för det man känner. Urk, hur som helst. Tyvärr har jag insett att denna kräkrädsla tyvärr styr mig i mitt liv den här tiden på året i alltför hög grad. Jag letar konstant tecken hos man och barn och blir nästintill panikslagen om någon inte äter som de borde.

Men så rätt var det är inträffar det ju i vilket fall. I natt vid två vaknade vi av att Sigge kräktes ner sängen. Och just med Sigge är det ju extra jobbigt. Varenda kräkomgång han har haft sen debuten har slutat med ambulansfärd och inläggning med glukosdropp. Jag känner mig som en fullkomlig skurk och verdärdig morsa när jag inte klarar av att ta hand om mitt kräkande förtvivlade barn. På avstånd står jag med uppmuntande ord och sen lägger jag en kudde över huvudet. På mig alltså, för att slippa höra. Undrar om det finns terapi att få för detta... Hursomhelst kopplade vi av pumpen efter några kräkningar (nåja, David gjorde, jag var ju en bit ifrån) och idag har barnet vaknat lite högt, fick pumpen och har sedan legat runt 15. Helt underbart fantastiskt skönt. Trist att han ska ligga lite högt, men vi har faktiskt inte vågat ta ner honom. Känns som en fullkomlig seger.

Jag vet inte om vi i vår familj är ovanligt mottagliga för vedervärdigheterna, för varje gång denna oinbjudna gäst kliver innanför dörrarna drabbas hela familjen. Jag och David är ju helt ense om att han står på tur eftersom han var rätt fysisk med barnets kräkningar. Så här idag har vi skojat om detta. Vad skulle David äta till frukost idag. Vilket är minst äckligt att kräka upp igen...

Vardag

Idag känns det som om det nya året börjar på allvar. Lite vardag även om grabbarna är lediga även denna veckan. Nytt år, nya tag. Förhoppningsvis massa spännande händelser detta år. Inte mist ska vi åka till Sälen v3, och det tycker hela familjen är en av årets absoluta höjdpunkter. Solsemester i all ära, men skidsemestrarna äger!

Var förresten och tog ett pk-prov för waranet. Hade ju med grabbarna. När jag var färdig sträcker Sigge fram armen och gråter jag med, jag med. Sköterskan tyckte nog det var lite skumt. Ehhh, ja, att stickas är inte så konstigt hos oss. Dessutom är det ju ofta förknippat till att man ska få något att äta försökte jag förklara.

Berörd

Såg en film igårkväll som verkligen berörde mig. Patrik 1,5. Det var så många aspekter av den som jag kände tala till mig. Till största delen, detta att det helt enkelt inte alltid blir som man tänkt sig. Men det kan bli så väldigt bra ändå! Även om det kan ta tid innan man kan släppa sin tanke och dröm hur man egentligen hade tänkt sig det hela. Att söka sig till alternativa vägar för att ändå skapa sig den tillvaro man faktiskt vill ha, istället för att bli bitter.

Sen så gillade jag hur den vidrörde knasigheter i tillvaron-som detta med fördomar- utan att filmen för den skull hängav sig åt det. Mer ett konstaterande att de finns där. Det handlar inte om att föringa- men det handlar om att livet är mer än knasigheter. Nu menar jag självfallet INTE att man ska acceptera fördomar utan att bekämpa dem. Det handlade mer om att filmen talade till mig om mitt eget liv. Byt ut ordet fördom mot ordet diabetes. Att acceptera att det finns där för det är en del av (vårt) livet, men livet är så mycket mer. Nu låt jag väl lite svammlig, men jag satt här igårkväll med tårana sprutande och verkligen kände hur mycket jag älskade min familj.

Litegranna appropå detta. Satt här häromkvällen med Rasmus i tv-soffan. Vi tittade båda lite slött på tv:n. Jag sökte lite kontakt så jag frågade honom om han är kär i någon tjej i skolan. Utan att vrida på huvudet svarade han nej. Då fick jag plötsligt en insikt. Tänk vad lätt att man sätter reglerna för barn redan från början. Är du kär i en TJEJ. Då sätter jag standarden och visar vad han tror att jag förväntar mig. Så lite casual var nästa fråga.- nähä, men är du kär i någon kille då? Då vände han på huvudet och tittade på mig rätt länge innan han svarade- varför frågar du det? Utan att göra stor sak av det hela kunde jag svara att så kan det ju också vara och det är i så fall inte det minsta konstigt.