Två barn

Tänker idag jättemycket på en annan diabetes förälder. Det finns tecken på att ytterligare ett av hennes barn fått diabetes. Det berör mig djupt. På ett sätt mer än när jag hör om familjer som är helt nydebuterade, vilket självklart är nog så tragiskt. Förstås.

När Sigge debuterade var det så chockartat. Så kaotiskt med mängder av information och nya situationer. Men samtidigt visste jag ju ingenting, jag hade ingen aning om vad som skulle krävas av oss som föräldrar. Ignorance is bliss, helt enkelt. När Viggo sen fick diabetes var jag ju tyvärr alltför insatt. Plötsligt var jag ju visste jag allt för väl vad som kunde hända, skulle hända. Dessutom mötte jag alla som sa "men ni kan ju det här". Det kändes som om situationen bagatelliserades. Även om jag förstås förstod att det menades som tröst. För visst, vi kunde diabetes och vi kunde Sigge. Men här var ju en helt ny individ. Som dessutom också hade gluten.

Dessutom var (är) jag så exceptionellt naiv. Här är vår börda. Ett barn med kronisk sjukdom -detta blir vår ryggsäck. Nu är vi förskonade från andra hemskheter.

Jag vet. Så dumt.

Men när det nu är som det är då. Absolut finns det vissa bra aspekter. Bland barnen hos familjen Lövberg är faktiskt diabetes normen. Viggo och Sigge är oerhört tajta. De delar sitt liv och de delar sin diabetes. Hemma hos oss blir de aldrig "den enda som..." Det är sån kärlek att se hur den ena kan vara orolig inför nålbyte, den andra hämtar sin egen snutte som stöd. De utbyter sockervärden och kurvor. Det finns också nån att skylla på så man kan vråla "det var inte jag" när man hör en pump larma. För vem vill avbryta sin lek för att kolla socker?!

Under en tid följde vi Rasmus socker. Det låg lite högt. Han fick en egen mätare med dödskallar på. Han var lite stolt över den där. Tog med den till skolan. Den perioden gick över, sockret stabiliserades. Rasmus däremot fick sammanbrott när han året efter fick glasögon.

Jag hoppas att den andra mamman inte får ett tråkigt besked idag. Men skulle hon få det kommer livet bli bra ändå. Det innebär bara lite fler utmaningar.