Så väldigt många ord...

Nackdelen med att inte ha skrivit sen april är ju att det finns så himla mycket att säga, så många ord som slåss om utrymmet.

Och jag kan omöjligt få med allt i ett enda inlägg... 

Egentligen skulle jag vilja skriva ett ord eller två om vår fantastiska sommarsemester. Tre veckor runt med husbil i Europa. Alperna, Bodensjön, Venedig, franska vindistrikt var några höjdpunkter. Känslan av "vi klarar det här, det finns inget som stoppar oss" genomsyrade hela resan. Men visst, vi var inte särskilt tuffa den natten Sigge hade feber i en liten by nånstans i södra Tyskland. Inte med vetskapen om hur dålig han blev av feber och ketoner i April. I det läget får man bara hålla fast vid tanken att det finns diabetiker även i Tyskland... Tänk vad vi ger våra barn, insikten att diabetesen ska inte vara ett hinder för att göra det de vill göra, åka dit de vill åka. De kan göra allt de vill. Man måste bara se till att det finns vissa förutsättningar för att få det att fungera.

Men det kräver nästan ett helt eget inlägg vid tillfälle.

Jag skulle även vilja ägna en stund åt Viggos inskolning i förskoleklass med allt vad det har inneburit. Inte minst i form av känslostormar (från min sida), striden att man ska se våra små gossar för just det, och inte som bara som sin sjukdom. Men även tacksamheten över fina fröknar som verkligen försöker, och gör allt de kan för att få det att fungera så bra som möjligt.Som redan vågar ta besluten och kan känna in med fingertoppskänsla vad som behövs.

Även det ett eget inlägg vid tillfälle märker jag...

Tacksamheten sträcker sig även åt andra håll. Mamma och Pappa som tar alla grabbarna så jag och maken kan gå på date. Min syster som tar hela högen de två veckorna då dagis är stängt. Vännerna som vågar ta hem mina barn på playdate.

Det leder ju osökt till en känsla jag ibland kan få mitt i allt. När jag tittar utifrån på vår lätt surrealistiska situation. När oroliga fröknars samtal avlöser varandra från skola och dagis. Eller när varnings tjuten från pumparna avlöser varandra om nätterna. Den ena hög, den andra låg. Då kan jag med lätt förvåning konstatera att jag undrar hur det kunde bli så här... 

Eller den gången i somras då min värsta mardröm för första gången besannades. Sigges första kramp av ett lågt socker. 

Mitt liv i ett nötskal. Så starka känslor om hela tiden rörs om i denna stora gryta som är mitt liv. Sorg, ibland t.o.m bitterhet i en salig blandning med kärlek och hopp.

Samtidigt ser jag ju hur välsignad jag är med min underbara familj och ljuvliga små grabbar. Jag vill tro att allt det där andra bara är bakgrundsbrus som fortsätter knyta oss samman och göra oss starkare. 

Som sagt, många ord har jag som åter igen pockar på att komma ut, jag får nog ta att skriva igen framöver...