Det där med känslor

Det där med känslor är ju faktiskt inte alltid helt lätt. Imorse kände jag en spänd förväntan inför pump-sättningen. Känslan av att det t äntligen är dags, nu ska vi äntligen kunna hjälpa Viggo på bästa sätt.

Men som sagt ändå lite spänt. Viggo har ju påpekat ett antal gånger att han inte vill ha pump. Hur skulle han reagera vid nålsättningen, skulle det bli en traumatisk ledsen historia?

Enda gången han verkligen protesterade var när jag tvättade med sprit eftersom han tyckte det blev kallt. Sen tjongade han av nålen helt själv.

Så mycket för den traumatiserade upplevelsen... :) Min modiga kille som får hjärtet att verka av kärlek och stolthet. Efteråt åt David, Viggo och jag en glad och lättsam lunch då vi nog alla kände oss lättade över att det hela gått så smidigt. Viggo vill bära pumpväskan framåt, så den stack fram under tröjkanten. Lite stolt så där.

Så kom vi hem. Viggo landade i soffan. När jag en stund senare kom runt hörnet är pumpväskan jag enda jag ser på Viggo. Plötsligt drabbas jag av sorgen och insikten. Nu är det så här det är. Resten av Viggos liv.

Jag slogs också av känslorna jag hade när Sigge fick sin pump. En liten nio-månaders skit som konstant fanns på min höft. Han hade ju inte ens börjat krypa. Men plötsligt hängde den där pumpen som en barriär mellan honom och mig varenda gång jag parkerade honom på höften. Det var hemskt. Hela tiden blev jag så fysiskt påmind om situationen.

Men så var det där med känslorna igen. Viggo går runt och bubblar om sin pump. Visar den för brorsorna. Pryder den med klistermärken. Glad i största allmänhet. Sigge var hemskt imponerad. Rasmus frågade efter den när han klev innanför dörren. Har dessa små killar den minsta lillla aning om hur de hjälper sin brorsa...!!

Och sin mamma. De visar ju vägen för mig. Det här är ingen katastrof. Det här är något bra.

Så nu känns det bra igen. Men jag känner mig fullständigt mentalt utmattad.