Bra natt

Mer än en gång har jag skrattat åt de snabba svängningarna i den här verksamheten. Emellanåt tvivlar jag på mitt eget förstånd när känslostormarna går i så höga vågor. Finns det ens nåt mellanting?! Helt klart följer humöret svängningarna på sockret.

I natt var som synes en bra natt. Jag var uppe vid tre för att ena skrutten var låg. Bara en uppstigning, när skedde det senast liksom?! Så jag vaknade med nöjd känsla. Solen strålar och ska på lunch med en av de bästa. Vad finns mer att önska av en sån här dag?

Skugga under dagen

Som sagt de små stunderna i livet. Som samtidigt lägger sig som en täcke över precis allt som sker under en dag. Jag har ätit, vilat, kramat, tjatat och även skrattat. Haft finbesök och druckit kaffe. Pratat om smått och stort i livet.

Hela tiden har detta lilla legat över mig. Som en skugga har det följt allt jag gjort under dagen.

Varför är Viggo så hög?

Jag har bytt nål. Förstås. Jag har ökat insulintillförseln. Förstås. Jag har kollat ketoner. Förstås.

Allt jag gjort har jag gjort med täta socker kontroller. Hela tiden för att konstatera att sockret sjunker inte. Tvärtom har det fortsatt att öka. Man fortsätter att prata, fixa och dona samtidigt som man låtsas ha full fokus på det man gör. I själva verket ligger stor det av min fokus konstant på cgm mätaren.

Och jag som sa till doktorn på vårdcentralen imorse att "nädå, nån påverkan på sockret ser jag inte".

Stora frågan är ju om detta kan ha att göra med Viggos magonda. Skulle det bli värre skulle vi söka akut för att utesluta blindtarmen.

Just nu vill jag helst bara att sockret ska sjunka så jag kan släppa oron att det är nåt vajsing i hans kropp.

Livsnjutare

Finns det en mening med allt? Därom tvistar definitivt de lärde. För egen del måste jag tänka att det gör det. Att det finns en mening med det som sker, även om vi kanske varken förstår eller ser syftet. Eller ens håller med. För mig är alternativet slumpen definivt mycket värre och mer smärtsamt. 

Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om saker som jag lärt mig under dessa åren. Saker som jag tror var meningen att just jag skulle lära mig. Men just nu ska jag bara nämna en sak lite kort. Jag har lärt mig att livsnjuta i det lilla ögonblicket. 

Att vakna en morgon och inse att jag är lite mindre trött än gårdagens morgon. Att ringa skolan och berätta att min son utan skolplikt ska ha mysdag med mig idag. Kramas lite extra och känna hans närhet.  Tända brasan och känna lukten och lyssna på sprakandet. Titta på regnet och bjuda in mamma och pappa så att vi kan fika tillsammans i brasans värme. Jag njuter av ögonblicket och känslan. Jag är här och nu och det stärker mig.

Om en vecka.

Om en vecka har det gått sex år sedan den här bilden togs. Den togs dagen efter jag rusade in på akuten med en medvetslös Sigge i famnen. Eftersom han varit med sin far på vårdcentralen hade vi redan fått diagnosen.  Innanför dörren möter jag en sköterska. Jag gråter och ropar till henne att mitt barn har fått diabetes. Hon tar direkt stadigt tag om mig och leder mig in på ett rum.

Jag möter henne fortfarande emellanåt på akuten.  Varje gång stoppar jag henne och berättar att hon räddade mig med sitt lugn. Varje gång tittar hon på mig med värme men en något tom blick. Jag förstår att hon inte kommer ihåg mig. Hur ska hon veta att hennes ansikte och famn blev en livboj när det var som mest akut? Det var ju inte hennes liv som från den dagen aldrig skulle bli detsamma.

Som tur är visste jag inte då vad det här skulle innebära under många år framöver. Kanske var det därför det nästan var mer chockartat när vi insåg ett halvår senare att Viggo fått diabetes. Då visste vi ju. Vi visste allt om insulin, nålar, KH-räkning och nattvak. Vi kunde skräcken för koma och kramp. Vi hade full insikt i rädslan för höga socker och följdsjukdomar.

Sex år är på många vis en livstid. Då man hinner sörja, förbanna och gråta över livets orättvisa. Man hinner fråga både sig själva och vilken tillgänglig Gud som helst varför just vi ska behöva leva så här. Varför ska just mina barn tvingas bli så tåliga och varje dag utstå saker som många vuxna hade svimmat om de behövde göra detsamma.  På sex år har man hunnit fundera mycket hur man gör för att överleva sömnbrist och ändå fungera i vardagen.

Dessa sex år är ändå bara en liten vindpust i Sigges liv. Från denna lilla talle som inte ens kunde krypa till en fantastisk liten skolkille med glimt i ögat. En liten gosse som tvingats lära sig lyssna till sin egen kropp. Som vågar säga till kompisens pappa att han känner sig låg. Pappan frågar vad säger sensorn, han har ju fått snabb genomgång om Dextrosol under 4. Sigge konstaterar att den visar bra värde men han vet att han behöver dextrosol. En halvtimma senare hämtar vi nöjd Sigge som ligger på fina värdet fem. Utan sina dex hade även sensorn hunnit visa på att han blev låg. Men han hann själv vända det i tid. Tänk vad han känner och analyserar sin kropp. Blixtsnabba beslut vad han behöver för att må fortsatt bra. Vilken insikt och självkännedom!

Sex år är så vansinnigt lång tid. Samtidigt som det är ett enda andetag. Från insikten att livet aldrig någonsin skulle bli detsamma mer till förtröstan att vi har så mycket glädjas över och vara tacksamma för. Mina barn är mina förebilder och hjältar. De visar mig gång på gång att de lever ett gott liv. De låter sig inte begränsas.

Stress påslag

Det där med stress påslag... 

Vid Viggos plats vid frukostbordet låg en kalasinbjudan som följt med tidningen in. Till laserdome av alla ställen, där han inte varit förut. Det där stället dit de stora barnen går för att ha kalas. När min lilla till naturen lagt fundersamma kille inte jublar, utan stelnar till och stirrar på inbjudan hinner jag tänka "skit oxå". 

Jajamen, nu ringde skolan och sa att han ligger på 17. 

Känning

Snabba svängningar i blodsocker-land.

Jobbig känning för Sigge med ett socker på 1,9. Snabbt i med dextrosol. Sitter och håller om i väntan på att det ska verka. Sigge är helt kritvit och lealös i kroppen när jag håller om honom. Medan jag väntar på att han ska sluta gråta som ett säkert tecken på att sockret börjat vända, känner jag hur hjärtat dunkar. Vissa saker vänjer man sig helt enkelt aldrig vid.

Men rätt var det är slutar gråten. Sigge sätter sig upp. Det är som om han skakar av de jobbiga känslorna. Jag gör det samma. För inte ska jag gå runt och må dåligt över detta när han nu inte gör det. Det skulle ju vara enormt orättvist mot barnet.

Tio minuter senare sitter vi vid lunchen och småpratar om viktigare saker som lego figurer och ds-spelet.

Bokslut

Det känns inte ens möjligt att sammanfatta hela året på ett par rader. Så mycket fantastiskt har hänt. Men även det som varit obeskrivligt tungt. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har skämtat och sagt fula ord. Jag har skällt och gormat. Tappat tålamodet. Men hela tiden har jag älskat. Jag har fått gåshud av fina ord. Blivit rörd av värme och utsträckta händer. Och skrattat. Det har funnits massor av utrymme för skratt.

Det som ändå utmärker året är ju människorna som kantar det. Min familj som jag älskar mer än ord kan uttrycka. Vännerna - både gamla och nya-som ger mig styrka. Kollegorna som stöttar mig i vårt och torrt.

Kan man egentligen önska mer av det som ligger framför en?