Om en vecka.

Om en vecka har det gått sex år sedan den här bilden togs. Den togs dagen efter jag rusade in på akuten med en medvetslös Sigge i famnen. Eftersom han varit med sin far på vårdcentralen hade vi redan fått diagnosen.  Innanför dörren möter jag en sköterska. Jag gråter och ropar till henne att mitt barn har fått diabetes. Hon tar direkt stadigt tag om mig och leder mig in på ett rum.

Jag möter henne fortfarande emellanåt på akuten.  Varje gång stoppar jag henne och berättar att hon räddade mig med sitt lugn. Varje gång tittar hon på mig med värme men en något tom blick. Jag förstår att hon inte kommer ihåg mig. Hur ska hon veta att hennes ansikte och famn blev en livboj när det var som mest akut? Det var ju inte hennes liv som från den dagen aldrig skulle bli detsamma.

Som tur är visste jag inte då vad det här skulle innebära under många år framöver. Kanske var det därför det nästan var mer chockartat när vi insåg ett halvår senare att Viggo fått diabetes. Då visste vi ju. Vi visste allt om insulin, nålar, KH-räkning och nattvak. Vi kunde skräcken för koma och kramp. Vi hade full insikt i rädslan för höga socker och följdsjukdomar.

Sex år är på många vis en livstid. Då man hinner sörja, förbanna och gråta över livets orättvisa. Man hinner fråga både sig själva och vilken tillgänglig Gud som helst varför just vi ska behöva leva så här. Varför ska just mina barn tvingas bli så tåliga och varje dag utstå saker som många vuxna hade svimmat om de behövde göra detsamma.  På sex år har man hunnit fundera mycket hur man gör för att överleva sömnbrist och ändå fungera i vardagen.

Dessa sex år är ändå bara en liten vindpust i Sigges liv. Från denna lilla talle som inte ens kunde krypa till en fantastisk liten skolkille med glimt i ögat. En liten gosse som tvingats lära sig lyssna till sin egen kropp. Som vågar säga till kompisens pappa att han känner sig låg. Pappan frågar vad säger sensorn, han har ju fått snabb genomgång om Dextrosol under 4. Sigge konstaterar att den visar bra värde men han vet att han behöver dextrosol. En halvtimma senare hämtar vi nöjd Sigge som ligger på fina värdet fem. Utan sina dex hade även sensorn hunnit visa på att han blev låg. Men han hann själv vända det i tid. Tänk vad han känner och analyserar sin kropp. Blixtsnabba beslut vad han behöver för att må fortsatt bra. Vilken insikt och självkännedom!

Sex år är så vansinnigt lång tid. Samtidigt som det är ett enda andetag. Från insikten att livet aldrig någonsin skulle bli detsamma mer till förtröstan att vi har så mycket glädjas över och vara tacksamma för. Mina barn är mina förebilder och hjältar. De visar mig gång på gång att de lever ett gott liv. De låter sig inte begränsas.